Göteborgsposten – 10 januari 1867, sida 1

lockar, och hon kunde taga dem med sig ut i vagn, utstyrda som små dockor. Stackars mr Lester trodde att alla de bekymmer som kommit på honom voro blott det naturliga resultatet af en stor familj; och han klagade öfver att gudarne ej varit så nådiga mot honom att de förminskat antalet. Tiffle var fortfarande på Dane Hall, och Tiffle florerade. Hon hade qvar sin befattning som lady Adelaides kemmarjungfru och styrde öfver tjenstepersonalen med en I myndighet, stark och fast och odisputabel. Under de första åren efter giftermålet hade Tiffle åtföljt lady Adelaide på hennes resor; men när familjen tillväxte, befanns det vara nödvändigt att Tiffle qvarstannade på Dane Hall för att hålla kontroll öfver hushållet, och lady Adelaide ensgagerade en fransk kammarjungfru: en mamsell som talade I franska med de små då hon vistades på Dane Hall, och under dessa sejourer afstod hon ofta sin plats åt Tiffle. I ett afsende hade Tiffle lyckats på ett för henne mycket tillfredsställande sätt: nemligen i att mellan lady I Adelaide och Wilfred Lester uppväcka en bitter fiendskap. Det var ej något öppet krig, och Wilfred såg blott I sällan lady Adelaide; men vi begagna ej ett för strängt uttryck då vi säga att det hos bådadera grodde ett ömsesidigt hat. I sin blinda orättvisa betraktade lady Adelaide Wilfred såsom cen inkräktare i huset, såsom en person den der tillfogade hennes egna barn en grym orättvisa, ifall I mr Lester testamenterade till honom —såsom det billigtvis kunde antagas att han skulle göra — hans rättmätiga andel af fädernearfvet. Wilfreds rättmätiga andel borde