Göteborgsposten – 10 januari 1867, sida 1

ha varit en ganska betydlig andel, alldenstund mer än hälften af mr Lesters förmögenhet tillföll honom från hans första hustru. Wilfred å sin sida kände ett naturligt missnöje öfver sin fars andra giftermål, då det haft till resultat att han och hans syster numera ej hade något egentligt hem. De besökte det understundom, det är sannt, men mera såsom gäster än såsom barn i huset, och det blef allt mer och mer tydligt för båda att de betraktades såsom inkräktare; mest kände likväl Wilfred att så var förhållandet. Det var ej möjligt annat än att denna orättvisa skulle uppväcka en mycket bitter känsla i Wilfreds bröst. Hans fader tycktes allt mer och mer bli dragen ifrån honom, och Wilfred visste att lady Adelaide uppväckte misstroende mot honom. Wilfred reste tidigt till universitetet och när han genomgått den bestämda kursen köptes en anställning åt honom i rangrogementerna. Det skall höja honom, sade lady Adelaide till sin man, och — tillade hon för sig sjelf — aflägsna honom härifrån. Höja honom! Hvar och en vet hvilka utgifter officerarne i dessa tCngregementen hafva; ej absolut nödvändiga utgifter, men gjorda till ett slags nödtvång af denna ullsmäktiga lag som kallas — exemplet, begäret att göra som andra göra. En af dessa ofticerares lön, jomförd med hans utgifter, är som en droppa i hafvet; de flesta af dem äro män af börd, alla ega de mer eller mindre förmögenhet; de som oj ega en reservbörs att förfoga öfver, och dertill en ganska tung sådan, äro säkra om att bli ångerköpta. Mr Lester borde ha öfvervägt allt detta och besinnat huru litet han kunde aflåta åt sin son.