Göteborgsposten – 5 januari 1867, sida 1

flaska i första bästa snödrifva. och på en daglig tidnings byrå må ni tro, ärade läsare, det ej är sör trefligt under sådana dagar som varit i veckan! Redacteur en chefen går med en panna, mulnare än himlen, utrikes-redaktören har intet annat att göra än att småsvärja öfver kejsar Napoleons förb— färglösa nyårs-tal, och inrikes-redaktören sitter med förtviflad mine framför ett litet Chimborazzo af massakrerade landsortstidningar; han låter ena ögat hvila på Lunds Weckoblad och det andra på Grenna Tidning, en glådjeblixt far plötsligt öfver hans drag, han har upptäckt, att på det ena stället ett par skräddare sagt hvarandra komplimanger och derföre tått bocka sig inför rådhusrätten, och att på det andra en öfverdådig skomakarepojke vågat sig ut på nattgammal is och fått ett litet kallbad. Fram med saxen! Det är först i behofvets stund man vet att sätta värde på sådana notiser! Handelsredaktören kan blott få fram ett enda ord, det lyder: yflau!, och polis-referenten påstår, att det tusenåriga riket måtte ha inträdt, efter som på så och så många dagar ingenting förekommit i Poliskammaren, och sätter sig att öfversätta följetongen, för att ha något att göra; och till slut inträder tidningens notisjägare, släpande mad sig en hel lavin af köld och snö, men inga notiser, ingenting passerar, mumlar han dystert. Och under allt detta tittar med korta mellanrum en orolig herre in på byrån; det är herr faktorn, hvilken för er, ärade läsare, troligen är ett helt mystiskt väsende, men som för oss, tidningsskrifvare, är en uppenbarelse af den krassaste realitet. Faktorn är den, som matar det stora vidunder, som kallas pressen och hvilket prestmötena anse för en gengångare af draken i Babel. Odjuret vill ha sitt foder, säger faktorn; det nöjer sig visserligen bara med Åmatsedlar, men det är just det svåra att få ihop dessa, så att de smaka, ty en press, som är medveten om sin värdighet, vill minsann ej ha på sina matsedlar hvad slags slarfsylta som helst; — men i dessa tider tår pressen dock ej vara för sparsmakad, den fär vara belåten blott den blir mättad och tacka till! Allt det der kan man nu visserligen anse som ett förflutet, ty det är det ovilkorligt, det kan ej disputeras, men det är dock något som i morgon åter kan bli ett närvarande, huru leende än det närvarande i dag är med solstrålar och slädnät och bjellerklang och små trippande bottiner på trottoarerna och leende blickar och purpurskimmer öfver kinderna. Bäst är att tänka sig in i det tillkommande, att hoppas på en blå Majhimmel, hvälfvande sig öfver knoppande lönnar och askar, öfver små ystra, glittrande vårbäckar och blyga sippor vid deras stränder, öfver horngäddor med gröna ben och tidiga rädisor med gredelina hutvudknoppar, ötver ångbåtar med nymålade, cinoberröda skorstenar, som kila emellan skutor med nytvättade och lappade dukar,och öfver unga Mercurii-söner, som, iklädda hrr Klings och Rosenlöts modernaste vårfantasier, kryssa emellan Skeppsbrons gastar, som hala och dra och gladeligen sjunga: Blå, i det blå! Till California ....4 Det har sina behag att midt i vinter-månaden sitta och smått fantisera så der om våren, ehuru det kan kanske vara dumt nog, ty det är så med fantasien — säger, jag tror Jean Paul — att om vi också skulle i ett nu kunna göra inbillningens verld till en verklig, skulle vi likväl icke vara belåtna med densamma, utan tillskapa och önska oss en ännu herrligare, och så vidare i oändlighet. Vintersäsongen med dess lysande baler tyckes ej ännu kommit i sitt rätta flor. Dansens gudinna har blott kunnat fästa ett och annat litet smycke i sitt diadem, men sjelfva glanspunkten, sjelfva Koh-i-Noor, infattas der om Måndag, då Amaranther-orden firar sin högtidsdag. Den infaller egentligen såsom i morgon, Söndag, men har på fleres begäranuppskjutits till derpå följande dag. Då ordens stittarinna, den lefnadsglada och fördomsfria drottning Christina, hängde det amaranth-färgade bandet med den breda silfverranden på i Magnus Gabr. De la Gardies, Ake Thotis och Pimentellis bröst, kunde hon nog icke ana hvarsför hennes ordens högtidsdag 200 år derefter lskulle upyskjutas i Göteborg. Dock, orsaken må nu vara hvad som helst, detta är på det hela taget en bisak. IIUufvudsaken är att högtidsdagen firas, och den blir nog lik sina föregångare, med glädjens skimmer i ögonen och rosor på kind, sprittande förtjusning i både armar och ben, guldsmidda uniformer och dyrbara toiletter. Då får man väl se i förbättrad gestalt allt det eleganta och dyrbara, som ur våra kramhandelsbutiker vandrat, inlindade i stora karduspappersomslag, och upptagits af små ifriga fina händer. — Vära samtliga kramhandelsbodar lära äfven ha gjort goda affärer till Jul, oaktadt den svåra konkurrens, de haft att utstå både med realiserande köpmän från Stockholm och en realiserande massa på platsen. Y.. an 7 —