Göteborgsposten – 5 januari 1867, sida 1

Veckokrönika. Vintern har rent at rasande börjat rasa från våra fjällars. Vindsvales son har fått husera som han velat deruppe i luftregionerna, han har skakat på sina molnbolstrar och milliarder snöfjädrar ha bopat sig och ligga nu som ett tjockt täcke öfver den sofvande gamla moder Hertha; askar, lindar och björkar i Trädgårdsföreningen, hvilka nu borde stå liksom drottningar af Golconda, prydda med tusende gnistrande ädelstenar, ta sig ut som påpelsade brukspatroner; Gustaf Adoltf, står der på sin piedestal i en snömantel så tung, att det just skall vara han för att kunna uppbära den; och de två gubbarne örver portalen af palats t vid Norra Hamngatehörnet ha med sina hvita bournouser tätt utseende af araber. Och vi menniskobarn, inte tå vi någon mjölk eller några ägg, ty Hisingsbönderna äro också menniskor och inga snöplogar; de sitta nu beskedligt hemma hos sig, insnöade, och äro tvungna att smörja kråset sjelfva och bli feta; och inte få vi någon fisk, ty heljeflundror och torskar fråga i sådant här väder lika litet efter skärgårdsboarnes krokar och refvar som droskkuskarne fråga eler nattbevakningen. Vi få sitta der och ha så godt vi kunna inom hus och brassa på i våra kakelugnar och vara glada om ej röken trän ger sig ner i rummet, ty sådant kan hända. Hvad ska hon ute att göra, lilla fröken Rök, säger Nordanvinden, der han ett par sekunder hämtar andan uppe på skorstenskanten, inte har en sådan fin fröken ute att göra i det här vädret — och så kör han in