Göteborgsposten – 3 januari 1867, sida 1

att ständigt höra på dem. Om en talare befinnes tråkig, och det är ju ej otänkbart, så kan det gå an för en annan ledamot, som förlorar tålamodet, att slinka ner i klubbrummen eller att kila in i kafet; men den arme talmannen får sitta qvar på sin plats, allvarsam, högtidlig, uppmärksam och tålig, med skyldighet att hjelpa talaren till rätta om hans popularitets längref vid utläggningen blir intrasslad. Talmannen drager ju således på ett svårt kors alltjemt — och en biskop är ju vigd till korsdragare? Men biskop Sundbergs blod skall vara så lifligt. Visserligen, men den stora talefloden skall atkyla och späda ut det, och skulle debatterna stundom blifva eldiga, så har biskop Sundberg vid Karlstadsbranden visat sin skicklighet äfven uti eldsläckningsredskapens skötande. — Men han är ju konservativ till skaplynnet — väl möjligt, men då är det ju så mycket bättre för de liberala, att befrias från en så farlig motståndare i debatten. Således — om klagan skall föras öfver talmansklubbans anförtroende åt honom — icke är det från de liberala som denna klagan bör utgå. Föröfrigt är biskop Sundberg en toujour man, och sådana blir det sannerligen ondt om vid riksdagen. Om icke representanterna blifva desto mera anspråksfulla — i afseende på beqvämlighet, så har jag all anledning hoppas, att de skola tritvas ganska väl i riksdagshuset på Riddarholmen. De begge plenisalarne äro höga, ljusa och luftiga, inredningen blir smakfull och dekoreringen elegant utan all onödig lyx. Man har fruktat att utrymmet för andra kammaren skall blifva för knappt, men det visar sig nu att för hvarje ledamot der är detta lika stort som för hvarje ledamot i norska storthinget, för hvilket en ny byggnad i år blef färdig. Representanternas stolar äro så konstruerade att på det vid golfvet fästade ryggstödet är en liten skrifpulpet med låda anbringad, att begagnas al den bakomsittande, men sjeltva sittsen rörlig, så att den skjutes tillbaka när den sittande ledamoten stiger upp. Om ledamöternas kubik icke är desto större, så ha de ganska godt utrymme i stolarne, påstår man, men andra betvifla det. Dessa har man erinrat att alla utmärkta statsmän äro smärta, många till och med gängliga, stundom långa, men aldrig tjocka, och att om nu några representanter, undantagsvis, hitkomma väl fylliga, så kan det lätt afhjelpas genom begagnandet af köttkuren. Samtalsoch läsrummen äro särdeles trefliga — nästan för trefligao — och möblerna eleganta och beqväma — nästan allt för beqväma. Representanterna lefva ej blott af tal; seglingen på de stora idernas omätliga hat medför samma verkan som annan sjötart i behagligt väder — sugningar — och dertöre finnes ock ett litet näpet schweiwzeri för servering at kaffe, thå och choklad — ty den egentliga torrsfödan serveras gratis i plenisalarne och utskottslokalerna. ÄÅra den som äras bör! IIögsta inseendet öfver byggnadsoch inredningsarbetet har utöfvats at kapten Hjerta, som derigenom bevisat sig vara en skicklig artist. Att arrangementerna at lokalerna lyckats så väl, att allt gått ihop efter önskan, är kommissarien i riksgäldskontoret Archns förtjenst; hans nit har varit outtröttligt, hans specialkännedom ovärderlig. Jag törmodar att riksdagen skall med nöje hederligt godtgöra dessa begge för deras möda, ty de åtnjuta ej något arvode för detta deras bestyr, som icke är något tjensteåliggande. De stå i detta fall i ett helt annat förhållande än de arkitekter, byggmästare och bildhuggare och öfriga som kunna afgifva räkningar på hvad de åstadkommit. De som under och efter sistlidne riksdag