Göteborgsposten – 2 januari 1867, sida 1

stendömena och de rika godsen; endast den romerska biskopens furstliga makt finnes ännu qvar som ett minne af medeltidens lydaktighet under kyrkans teokratiska välde. Sedd i sitt sammanhang med den moderna civilisationen är derför konungariket Italiens fordran på Rom i nationalitetens namn nutidens afgörande tvekamp med forntidens verldsåskådning, sådan den ännu är i Rom klädd i sina medeltida former. Påfvedömet faller icke, derför att den verldsliga spiran ryckes från påfven. Det verldsliga påfvedömet kan vara ärevördigt genom traditionens ålder, genom den höga betydelse, det haft för medeltidens kultur; sanningen låg likväl aldrig i tidslängden, och vår tids odling har skyndat långt före den, som ett verldsligt påfvendöme kan gifva. De historiska vilkor, som skapade nämnda institution och gåfvo den sitt berät igande, förefinnas ej mera; den måste derför böja sig under den historiska lagen att vika för nya former, hvilka bättre tjena samfundet i andens framsteg. Det gamla viker likväl icke utan kamp. Forntiden kämpar mot nutiden; det är den allmänna lagen, ja, sjelfva vilkoret för allt framåtskridande. Men stridens ögonblick har sitt allvar, och detta så mycket mera, ju betydelsefullare och ärevördigare det gamla är, som måste bort. Vår tid är detta ögonblick, det må nu bli långt eller kort, det är dock den högtidliga stund, då det strides om menniskans högsta intressen, och kampen går ut på att taga verldslighetens falska smycke från påfvedömet, att taga konungakronan från påfven och göra honom till en efterföljare af dessa martyrkyrkans äldsta biskopar, hvilka segrade öfver verlden, derför att de ingenting egde, som var af denna verlden. Då skall påtvedömet, ostördt af verldsliga bekymmer, åter kunna uppfylla sitt höga kall och i denna verldens sköte bilda ett andens rike af dem, som i den katolska trons gemenskap lefva ett lit i Gud!. Man kan ej på ett bättre och värdigare sätt bestämma denna påfvedömets ställning, hvilken nu är, genom de under förflutna året timade händelsernas utveckling, stadd i en kris, som skall krossa påfvedomet i dess nuvarande form, tör att låta i dess aska kanske ett nytt uppresa sig. Oförmöget att längre upprätthålla sig sjelft, har det verldsliga påfvedömet under en följd at år stödt sig på en främmande makts bajonetter. Dessa äro nu borttagna och påfvedömet öfverlåtet åt sin egen vanmakt. Det skall falla — och i dess fall skall begrafvas mycket af medeltiden, hvilket hittills rest hinder för andens fria utveckling och religionens förädling. Vi ha skäl att under året 1867 vänta oss det verldsliga påtvedömets fullständiga slut, och märkligt skall då det året framstå i tideböckerna. Inför denna fråga bleknar broderstriden fjor inom det stora tyska fäderneslandet. Också saknar denna strid i grund och botten allt annat intresse, än det menniskan alltid hyser för ett utbrott, der väldiga råa krafter sammandrabba och marken darrar under tvekampen. Såväl Österrike som Förbundsdagen i Frankfurt stödde sig på fördrag, hvilande på samma grund, som den hvarpå Preussen gör anspråk för sig: eröfringsrätten, den uteslutanle råa styrkans rätt. Folken hade i dessa fördrag ingen del, de betraktades under desza senares uppgörelse endast såsom furstarnes gendom. Furstarne köpte, sålde och bortzåfvo efter godtfinnande folk och länder, och satte på detta godtyckliga tillvägagående förlragens insegel, uppfernissadt med den heliga lliansens religiösa skrymteri och halfbarborika mysticism. Då nu Preussen å sin 744 lrifvet af omättlig äregirighet och lystnad efer landvinning, vill omändra dessa fördrag, vienerfördragen, till sin förmån, gör det detta! åsom eröfrare med skrymtande bugningar förs ationalitetsiden, utan att dock vilja lyssna; ill det som i våra dagar utgör denna ides anna grund: folkens sjelfbestämningsrätt. Utan JI enna grund är nationalitetsideen ett farligt! :