Göteborgsposten – 2 januari 1867, sida 1

— Nej, sir, master Wilfred kör för dem i ponny vagnen. De skulle medfölja tåget klockan half tre. Mr Lester drog upp sitt ur. Tio minuter öfver två. Det skulle ej vara tid för honom att hinna upp dem ehuru han kunde ha gjort det ifall hans häst varit i ord ning. Jernvägsstationen var tre mil aflägsen, och en pu. blik omnibus förde Danesheldsboarne till och från den samma. — Nå hvad skola de göra med ponnyvagnen? frågade han med hetta; lemna den på landsvägen? — Robert for öfver i omnibusen, sir, för att var: färdig att köra dem tillbaka, svarade Jones, mycket un: drande öfver hvad som kunnat göra hans herre så het lefrad. Mr Lester var i en verklig dilemma. Det var er ovanlig ställning: att ha att säga ett hushåll att har denna dag skulle föra med sig en brud hem, och att all måste vara i ordning för att mottaga henne. I hans natur låg ett slags skygg tillbakadragenhet, som nästan gjorde det omöjligt för honom att omtala förhållandet han visste ej det minsta om hushållsanordningar och skulle ha föredragit att öfverlemna hela saken åt miss Bordillion, hellre än att sjelf rangera derom i förening med förvånade, och kommenterande tjenare. Och dessntom — häri låg just det värsta — var han skyldig miss Bordillion att genast göra henne underrättad om saken. Kort nog skulle i alla händelser underrättelsen härom ha blifvit, och han hade en instinktlik känsla af att hon skulle vara emot denna plötsliga invasion.