Göteborgsposten – 2 januari 1867, sida 1

1866—67. Åter har ett solhvarf gått till ända, ocl svi lägga upp en ny sida i vår fortlöpande dagskrönika. Det är en stund, då menniskar gerna kastar en granskande blick tillbaka på hvad som törrunnit och en förhoppningsful framåt hän mot det stundande. Det är min net och hoppet, som här räcka hvarandra han den. Det förra utsofrar ur det timade de beståndande, som kan vara grunden fö det fortgående dagsverkets byggnad, och de ssenare söker i tramtidens tjerran bestämmes konturerna för byggnadens vidare utveckling Ett års skifte är äfven en stund, som visal menniskan på ett öfvertygande sätt, att de i sjelfva verket ej finnes något stillastående, att menniskoslägtet allt framgent är stadtien utveckling framåt, som är på samma gång dess lifsvilkor och dess lit. Det är med sinnet uppfylldt af sann tillfredsställelse vi med en blick tillbaka på året 11866 finna, att om ock under detsamma mycket skett på den stora verldsskådeplatsen, det der skulle kunna tolkas såsom ett tillbakaskridande, så är det äfven mycket, som vederlägger hvarje fruktan för ett sådant återgående och med hela sitt ljusflode, sin ötverväldigande makt visar det godas, idens fortskridande utveckling och framsteg. Den vigtigaste företeelsen af alla är obestridligen den ställning, i hvilken päfvedomet nu ändtligen bragts och hvilken skali tvinga det att slutligen kasta bort den verldsliga fåfängans purpurmantel, för att endast vara iklädt andlighetens skrud. Och detta är ju fullt liktydigt med en reformation, det är romerskkatolicismen, som dukar under för en genom dess egen förvridna natur alstrad protestantism. En förf. säger: Frågan om det verldsliga påfvedömet, så som händelserna nu ställt den, är ej längre en tvist mellan ett folk om några hundra tusen individer och dess laglige furste, ej blott en kamp mellan Italiens nationala enhet och arfvingen efter dem, som gjorde anspråk på herradömet öfver verlden; det sträcker sig långt ut öfver Kyrkostatens och Italiens gränser till hela den romersk-katolska verlden, som nu är stadd i ett dilemena, hvilket hotar dess kyrkligt sociala ordning, i en kamp, som skall skilja andligt från verldsligt, kyrka från stat, som skall frigöra slägtets humana uppgifter från den kyrkliga dogmens teokratiska myndighet. Sedd i sin grund är striden mellan det nationala Italien och det verldliga påfvedömet en strid mellan den moderna civilisationen och medeltidens teokratiska verldsåskådning. Motsägelsen i påfvens dubbla värdighet som Kristi ståthållare, hvilken herrskar öfver andarne med gudomlig myndighet, och fursten, som bjuder och befaller genom styrkan, har medeltiden icke kunnat se, hela dess kulturlif låg i sammanblandningen af de båda myndigheterna, och påfvedömet har varit banerföraren för denna kultur. Det är först den nyare tidens civilisation med dess fribetsdrift och fordran på folkens suveräna, nationala rätt, som uppenbarat motsägelsen; vår tid har derför sett kultur och påtvedöme såsom de tvenne oförsonligaste motsatser. Man har kallat nationalitetsiden vår tids ide; den är blott en enda sida af det moderna föreställningslifvet, folkindividualitetens fordran på erkännande, likasom den enskilda menniskan i andens frihet gör anspråk på sin personlighets sjelfständighet. Denna personlighetens rätt till frihet, hvilken uppböd hela den moderna civilisationen såsom dess humana grund, dömes af kyrkofursten i Rom med gudomlig fullmakt såsom en villfarelsens ande. Fordran af samvetsoch cultusfrihet förklaras öppet för vanvett, nationalitetsiden icke mindre; dermed har påtvedömet fördomt hela den nyare odlingen, den grundval, hvarpå de moderna staterna hvila. Men det är äfven denna kultur eler odling, som efter hand tagit från kyrkan len verldsliga herrligheten, hvarmed medelidens tro utsmyckat henne, de andliga fur—Ä