Göteborgsposten – 31 december 1867, sida 2

ollstpjensteman, UV UA 7Å 44441177— —e ig vag till dessa leder vid sidan af den man an efterspanade. Det är tydligt, att hvarje ätentyrare, hvilken nation, språk eller religion an än må tillhöra, är välkommen såsom en ämpe lör Tron, utan alt man ställer till hoom några frågor. Det är ej så alldeles såert, att man icke verkställer enrolleringen i nlighet med principen: Åju större syndare, esto större helgon; och troligen litar man nest på de srivilligas itver och trohet, hvilas ställning skulle öfverallt annorstädes vara len mest förtvitlade och hvilkas utsigter skulle tan den skyddande uniformen ingalunda vara jusare än den fogelfria amerikanarens, Utan tvifvel är sakernas ställning i Rom nycket kritisk oaktadt dess lugna utseende. Så länge underhand ingar pågå mellan påfven ych Viktor Emanuels agent och ännu ett sista hopp återstår om att kunna undvika :n yttersta förveckling, skola de länge prötsade romarenas disdplin och resignation vara ojemförliga; men låt blott den italienske inderhandlaren signor Tonello vända Vaticanen ryggen, låt det blott bli tydligt, att försoning och kompromiss äro omöjliga — och vi få se. Rom sjelfva kan måhända ej på någon tid gifva tecken till resning, emedan regeringens förnämsta truppstyrka är hopdragen kring Vaticanan jemte 13,000 prester och munkar med kanske tre gånger så många tjenare och beroende; men Civita Vecchias fästen och bastioner anlagda för en styrka af 30,000 försvarare, äro besatta med blott 300. Viterbo är i händerna på 3 zouavkompanier, emot hvilka står en lika stor afdelning af ett -intsödt regemente. I Civita Castellana, Anagui, Terracina, Velletri och Frosinone äro de främmande trupperna likaledes neutraliserade af de insodda kårerna. Hela territoriet kan vid gifven signal ryckas trån det påfliga väldet, och kampen inom sjeltva Roms murar skulle ej kunna länge vara tvitvelaktig. Det är af vigt för påtvedömet sjellt, sävål som för Rom och Italien, att denna ändamälslöta kamp undvikes. Franska regeringen anstränger sig af yttersta förmåga att understödja Victor Emanuels agent vid hofvet i vaticanen och förmå påtven att erkänna la force des choses. Det vore önskligt, att de andra katolska makterna gjorde sammaledes; men man har skäl att tro, att dejej gora det. Åtminstone företaller det nästan omöjligt, att pålven annars skulle fasthålla vid den envisa orörlighet som man nu tillskrifver honom. Tonello mötes neml. i Rom öfverallt at sura miner, och kardinal Antonelli har öppet låtit honom förstå, att påtven har ej önskat inleda några nya underhandlingar med Italien, och att detta senare tvingat sig på honom-Antagligen har denna stela tillbakadragenhet i någon mån föranledts af den transka kejsarinnans önskan att besöka på:ven, hvari denne möjligen sett en ny glimt af hopp. Lyckligtvis heter det nu temligen bestämdt, att nämnda resa blifvit uppgifven, hvadan ätven detta stöd för påfven tallit. I Rom har utkommit den en tid väntade blåa boken, innehållande en mängd klagomål öfver kränkningar, som tilltogats katolska kyrkan i Ryssland och Polen. Det är en stor volym om 313 sidor med titeln: En på dokumenter stödd berättelse om påtven Pius IX:s ifriga bemödanden om att lindra den katolska kyrkans lidanden i Ryssland och Polen. Rom, tryckt i statssekreterarens osfscin 1866. Innehållet af denna märkliga statshandling är: 1. En skizz öfver törhållandet mellan den hel. stolen och ryska regeringen sedan 1845, börjande med det för längesedan glömda mötet mellan Gregorius XVI och kejsar Nicolaus, samt slutande med den ryktbara audiens, som Pius IX gaf ryske gesandten baron Meyendorff; 2. Pius IX personliga bresvexling med kejsarne Nicolaus och Alexander, jemte talrika depescher från ryska ministrar till romerska statssekreterarn. 3. En samling af ukaser, på senare tiden utfärdade at ryska regeringen ang. katolska kyrkans tillstånd i kejsardömets vestra pr vinser. Det sista stycket har denna lydelse : Här slutar vår dystra berättelse. Den illustrerag af en samling aktstycken, hvilka skola adagalägga rättvisan at de invändn ngar, varningar protester, som utgått från den hel. stolen. Pafven har afslutat ett konkordat, men aldrig sett det utföras. Han har framkommit med klagomal, men aldrig erhållit upprättelse. Han har offentligt höjt sin stämma inom flera konsistorii sammanträden, men ej kunnat minska grymheterna; ja, han har tillochmed direkte vädjat till czarens rättvisa, men förgäfves väntat på ett lugnande svar. Det återstår för den hel. fadren ingenting annat, än att till den hel. stolens rättfärdigande offentl ggöra bevisen på sina oafbrutna försök till förmån för en utvald del af Christi hjord. Det skådespel Polen företer är emellertid sorgligt. IIvart ögat än riktas, möta vi upprörande syner, följden af det tillstånd hvari den kejserl. regeringens handlingar invecklat den polska kyrkan. Här hafva biskopar bortryckts från deras hjordar eller godtyckligt assatts I Der ba kaplaner bortjagats eller förbjudits utöfva sina vbefatiningar. På ena stället se vi munkar, utkörda ur I deras kloster och lemnade i det djupaste elände; på ett annat unerade greker tvungna till kätteri och latinister (ursprunghga romersk-katoliker) belagda med straff, jemte det att de beröfvas sina andliga rådgif