Göteborgsposten – 31 december 1867, sida 2

Article Image
m 1 Från Utlandet. Pius IX är nu i det 75:te året af sin efnad och det 21:sta af sitt påtveskap. Enl. traditionen bör hans bana som menniska och påfve icke sträcka sig bortom d. 1 Juni 1871, alldenstund detta datum skall fullständiga den 25 års period, som ingen af S:t Peters ofterföljare någousin uppnått och utan hvilken, eoligt den vidskephga föreställningen, ingen påfvo kan nå. Hans helighets helsa beskritves emellertid som förträtflig och den vanliga höga åldern hos medlemmarne af familjen Mastai-Ferretti inger hopp om, att han kan uppnå den tids sullhet, som tillstädjes en person i hans höga ställning, äfven om ban icke bryter den föregitna gränsen. Vi äro öfvertvgade om, att hans värsta fiender knappast skulle vilja tillönska honom den i traditionen betecknade höga åldern, icke heller tro vi, att den stora förändring, som nu hänger öfver påfvedömet, kan i sjelfva verket rubbas gevom någon förlängning af påfvens litstid. Påfven har sjelf med en viss belåtenhet påpekat den vattenmängd, som skulle svälla upp Tiberns flod under tiden mellan Septemberkonventionens undertecknande och dagen för dess uttörande. Men den dagen har gått till ända, och påfvedömets öde skall enl. all sannolikhet hafva fullbordats långt innan påfvens år hafva någon utsigt att öfverstiga Apostelns. När allt kommer omkring, är det kanske så godt, att den romerska frågan löses under en persons regering, hvilken, oaktadt sin personliga älsklighet, visat nog stor beslutsamhet att upprätthålla S:t Peters stol på sin Nonpossumus klippa. Ju svårare den verldsliga maktens död är, desto fullständigare skall den dö. Förvånande är den kortsynthet, hvarmed de katolska makterna hittills handlati hänsyn till den påfliga frågan. En politik af beväpnad inblandning, antingen genom deras samtälta bemödanden eller genom endera, kunde, fastän obillig, åtminstone hafva varit begriplig. Om det påfliga väldet skulle stärkas, skulle de verksammaste medlen äfven varit de menskligaste, ty all motståndsanda kunde ha qväfts genom blotta medvetandet om dess hopplöshet. Påtveväldet skulle ha blifvit både oemotståndligt och oansvarigt, och romarne skulle då nödgats ej blott komma örverens med påfven, utan älven hålla till godo med honom, utan den ringaste utsigt till någon törbättring i deras ställning. I dess ställe har det påfliga områdets besättande af främmande trupper alltid törklarats som någonting tilltälligt, säs m ett undantagsförhällande, hvarpå slut skulle göras genom ett bättre förstånd mellan påfven och hans undersåter och genom regeringens omorganisering elter liberala grundsatser. Dessa truppers återkallande innebar derför antingen att försoningen och reformen fullständigats eller att man tviflade om desammas bringande vill stånd; antingen att päfvens undersåter bevisats deras rätt eller att de lemnades att jeltva skaffa sig rätt. Om nu, hvilket tydligt visar sig, påfvedömet ötvergifvits af ötvertygelse om, att dess öde var oundvikligt, skulle det varit en välgerning både för päfven och romarne, om man undanröjt hvarje möjligt tilltälle till våldsverk och blodsutgjutelse samt beröfvat påfven till fälle att befläcka sitt heliga embete genom fåfänga försök att klänga sig fast vid sin jordiska konungslighet. Dessa få tusen legoknektar, som påsven aldrig skulle med sina egna medel kunnat rekrytera och hvilka miste enrolleras under falska forevänniagar, äro ännu ett slags indi

31 december 1867, sida 2

Thumbnail