Göteborgsposten – 29 december 1866, sida 1

att det vinner lord Danes bifall. Mylord, ni är lord Dane nu. Det var en särskild tonvigt som lades på detta sista yttrande; en fri, sjolfständig, nästan pockande ton, ingalunda behaglig att höra. Var det möjligt att lord Dane ej märkte det: Han tycktes ej göra det. — Och ni tror att jag kan bevilja er önskan? — Jag är säker om att ni kan det, mylord. Och jag hoppas att ni skall göra det. Mylord skall finna att jag blir en bra arrendator. — Vi ha talat nog om den saken för i natt, Ravensbird, svarade lord Dane kort. Jag har redan sagt att tiden är opassande. Ravensbird rörde vördnadsfullt vid sin hatt och gick hastigt bort mot Danesheld. Lord Dane fortsatte sin väg, men något långsammare. Han närmade sig sitt eget hus då hastiga fotsteg hördes bakom honom, och snart fann han sig vid sidan af mr Apperly, som likaledes var på väg från slottet. — En förskräckligt sorglig och plötslig händelse, utbrast lagkarlen. Jag är säker om att måste finna detsamma. — Jag gör det verkligen; denna händelse har djupt uppskakat mig, svarade lord Dane i det han mot honom vände sitt bleka ansigte — onaturligt blekt som det syntes vid stjernljuset. Vi kunde ej vänta att tå ha honom länge qvar ibland oss, men likväl anade jag aldrig ett så hastigt slut.