Göteborgsposten – 29 december 1866, sida 1

Rim-krönika. på årets sista Lördag. Hvem är den gam!med silfverhåren, Som stapplar fram der på svaga ben, Och den, som följer helt tätt i spåren, Hvad kan det vara månntro för en? Hans blotta-åsyn kan väcka häpnad, Allt lif förödes der fram han går; Han med en lie, så skarp, är väpnad — Och menskobarnen likt gräs han slår. Förföljda Åldringen oråd anar, Han försmak känner af graf och död; Men hur han spejar och hur han spanar Han hjelp ej finner uti sin nöd. Hvem skulle våga en lans att bryta Med den, hvars vapen så säkert är? Om eljest modet ej skulle tryta Det likväl kommer till korta här. Försök ej, gubbe, att göra fri dig — Du måste följa förutan krus; Men medan lifshanken hänger i dig Beställ förnuttigtvis om ditt hus. Skall ej på gratkullen törnen växa Så se då till, förren du hädan far, Att verka så, gamla Sextiosexa, Att äradt minne du lemnar qvar! Ty mycket har du väl att försona — Men ädla gerningar ock du gjort; Bäst är från ovett att dig förskona, Att ge dig sådant ej båtar stort. Du väl i oskuld tvår dina händer Och öser allting i Odets skor, Du derpå näsan i vädret vänder, Liksom din bror och din brors brors bror! När potentaterna gå ur tiden Man plär bestå dem en nekrolog:; Och sast ej stunden är fullt törliden, — Du ligger än i ditt själatåg — Jag dock till afsked dig bjuder handen, Din skumma blick kanske ej det ser) På sista versen nu gnolar anden Och jag får icke dig träffa mer; Ly när härnäst min publik jag möter, Du redan tagit farväl af din, Din efterträdare rodret sköter Och sätter sig i affären in. Jag vill då framdraga några data, Som stå noterade i min bok, H Pag illa ej, att jag vågar prata Invid din dödsbädd en smula tok!