Göteborgsposten – 29 december 1866, sida 1

—T ———V 55 —————— — 2 OU— Med rusk du ingick och dåligt lynne du NV ij var i, -JJag minns det nog, större delen af Januari. r. Men upp du ruskade dig till slut — isen bar i 8 En två, tre veckor och bister var Februari. It a gI allmänhet var han animerad säsongen, n Vi hade opera då, till glädje för mången; -Illerr Hessler sökte Gaudelius hålla stången , Och stundom fylld var hos bådadera salongen. Men prestationerna voro oftast rätt matta — Publiken ville ej till teatrarne skatta — Men när salongen stod tom — det lätt är att fatta — Då direktörerna sjelfva blefvo besatta. Hur saken aflopp, att dermed tiga väl bäst är, Ej folk ens lockade Carl Gaudelii gäster, Uan drog ifrån oss, med honom föll vår orkester — Till sist ock Hessler med vantarne gjorde gester. En herrlig vår, Sextiosexa, du oss beskärde, En riklig höskörd du gaf åt äng och åt gärde; Och sädesaxen du äfven underligt närde, Fast sedan regnet en del af grödan förtärde. Du Tysklands kaxar i lutven lyckades föra Uppå hvarandra, att folk och pengar förstöra; På afstånd höllo vi oss, utt se blott och höra — Dessbättre hade vi just ej med saken att göra. Expositionen den stora, möten med mera Du lyckades i vår hufvudstad etablera; Det är oss nog, för att vi dig skola värdera, Och tacksamt minnas när Sextiosexan regerab! Vår packhusbyggnad du fick till afsyning färdig — Den är i sanning vårt rika samhälle värdig. Den nya hamnbanan äfven öppnats — jag svär dig Att hvarje hästkrake derför tacksam visst är dig. Vår stad du gaf telegrat att eld signalera; För visso trodde vi, att man nu aldrig mera Med larmkanonernas dån oss skulle genera — Men mer än någonsin man dem låter krevera. Du verket halffärdigt kanske lemnat, emedan Det var för långtrådigt — man har sagt att du redan Då uti tråden du grep, längs taken att ledan — En leda kände — och värre blef den väl sedan. En vattenkastare Nya torget du gifvit, Och der i trakten mer upplyst tolket har blitvit. Mång tusen nöt har till Englands marknad du drifvit, Och Hermelin deras öden troget beskrifvit. En höst du bjöd på med stormar utan all ända, Det hven i knutarne hur sig vinden månd vända. Du tog ifrån oss vår Orädd — men det kanhända Gått sämre om ej raketerna blifvit sända. När efterverlden sitt domslut öfver dig fäller Och för historiens skrank attsvara dig ställer, Som en merit för dig då helt säkert det gäller, Att du till fröknar förvandlat alla mamseller. Eländigt väder du skickat på oss till julen: En himmel, molnbetäckt, grå och ruskig och kulen; Ej våra slädar vi än fått framdra ur skjulen — En dylik vinter kan rättvist kallas en ful en. Men kanske bör jag ej mera uppå dig kexa, Du har fått nog redan af min sparlakanslexa; Det lönar ej, du oss mera söker förhexa — Din makt är bruten — du måste dö, Serkiosena!c Kommande år, dig, som än vi ej känna, Tillt oss likväl att helsa dig uu, Adertonhundradesextiosju. I Ä Ännu ett ord förrn vi lägga vår penna! 8 1 K