Göteborgsposten – 27 december 1866, sida 1

den skrockfulle skulle kallat ett käringmöte och ansett som ett elakt förebud, mötte oss redan vid utloppet ur hamnen. I den smala rännan ströko vi neml. bord om bord med en ingående fransk korvett, hvars ena styrbordsdävert fastnade i vårt babordstackel och afbröts. Vi hade ombord en engelsk lots, som följt oss sedan vår ankomst till England och under hela resan hit visat sig fullkomligt vuxen sitt kall, hvarföre vi äfven fullt förlitade oss på hans skicklighet. Allt ombord var som vanligt i den förträffligaste ordning och manskapet i en glad sinnesstämning, visande hvarandra de små grannlåtssaker hvar och en från Frankrike medförde till gåfvor åt de hemmavarande, Vi styrde mot nordost, för att, sedan Dungeness fyr å engelska kusten blifvit synlig, ändra kursen mot ost för passagen genom kanalen. Dot blåste en stark sydvest, och enligt loggningen gjorde korvetten 8 till 9) knops fart; men sannolikt hade vår lots icke tagit tidvattnet med i beräkningen, ty om några timmar visade det sig att vi i verkligheten voro betydligt före denna beräkning. Mot kl. )6 e. m. hade brisen stigit till storm och det blef nödigt att intaga ett par ref. Redan ett par gånger tyckte sig flere af oss vid skeppets sänkning mellan sjöarne förmärka några besynnerliga ehuru svaga stötar, liksom om skeppets köl hade vidrört botten; men öfvertygade att vi ännu voro på djupt vatten, antogo vi det vara de liknande stötarne af brottsjöarne. Men kort derefter upptäckte utkiken och det till väders med refningen sysselsatta manskapet en fyr för-ut något om babord. Vid rapporten härom blef lotsen förvillad och föll af ett par streck mot ost. Fyrcu pejlades, men nästa ögonblick kändes on starkare stöt, om hvars verkliga orsak vi nu ej mer kunde misstaga oss; skeppet lyfte sig ånyo på vågen, sänkte sig åter och törnade så med ett förfärligt brak mot banken, hvarefter det stod stilla. En allmän förvirring uppstod och i ett ögonblick voro alle man på däck. Det är vid sådana tillfällen som allas räddning beror, näst Gud, af befälets lugn och rädighet. Seconden, kapten Lind af Hageby, — en man, som redan förut mången gång och i flera skepnader skådat döden i ögonen, — stod redan på koinmandopallen och utdelade sina befallningar med ett lugn, som meddelade sig ät hela besät ningen. — -Räck toppsegels-gigtåg! — Giga toppsegel! — Fyr vid karonerna! — Tänd raketer och blänksyrar! — Klara båtarne!? ljodo med tillräckligt mellanrum de lugna kommandoorden. Emellertid var belägenheten förskräcklig. Mörkret var inbrutet. Sjön vräkte förfärligt mot skeppet, som nu ej mer kunde vaka för vågorna. HFörstälven stod djupt nedtryokt i banken, men akterskeppet krängde våldsamt för störtsjbarne. I omkring 7 minuter låg korvetten så på sidan, att vi befarade hen: ues kantring. Kapa fockmasten! hördes från secondens ropare — nu härjade bilorna på mast, stag, vanter och barduner; fockmasten gick öfverbord, och skeppet, lättadt från denna börda, reste sig åter. Barkassen och skeppsslupen, som stodo på kobryggan, klarades och nedfirades; men endast 13 man hunno gå uti dem innan de togo vatten, lösrycktes och slungades mot banken, der de krossades 1 spillror. Tolf af manskapet förgingos, men den trettonde räddades, som vi sedan erforo, på ett underligt sätt. Under tiden hade rodret lösryckts af sjön, propellern hade afkopplats, och maskinen arbetade med pumparne, som höllo skeppet läns. Hvar man stod på sin post och afvaktade lugnt, om ock med inre ångest, officerarnes befallningar och hvad mera komma skulle. Men hvad hade man väl anuat att vänta än en säker död i de rasande vågorna? — Ingen visste hvar skeppet befann sig, natten var kolmörk, luften uppfylld af en kall och genomträngande snötjocka, fyren, som man kort förut sett, — om det ens verkligen var en sådan, — hade försvunnit, och båtarne, de ende återstående räddningsmedlen, hade krossats mot resvet. — I dessa hemska stunder gick säkert mången brinnande bön till Gud och flög mången afskedstanke till de kära, i hemmen ef:erlemnade. Sålunda hade en lång trefjerdedels timme förflutit sedan skeppet törnade. Då fräste plötsligt en raket genom den tökniga luften i riktning mot skeppet, och på en kabellängds afstånd syntes genom snötjockan några röda ljus likt lyktgubbar röra sig fram och åter i jemnlöjd med vattenytan. Vi äro nära land! — Gud ske pris och lof! — Vi äro räddade! — jublade befäl och manskap. Så var det äfven. Korvetten hade stött på blott en knapp kabellängds afstand fråu räddningsstationen Jury-Cap vid engelska kusten, ehuru för tjocka och mörker stranden förut icke kunde skönjas. Vid första signalskott från skeppet hade manskapet vid stationen skyndat med rådaningsapparaterna ned till stranden; men som vägen dit ned var särdeles besvärlig, hade mer än en halftimme åtgått innan man blef färdig att begynna räddningsarbetet. Det torde här vara nödigt att för dem, som sakna kännedom derom, lemna några korta upplysningar om nyare tiders uppfinningar för skeppsbrutnes räddning. Om äfven strandningen sker vid en grund sjökust, är det likväl, i anseend till de våldsamma bränningarne, sällan möjligt att genom vattnet rädda det strandade fartygets besättning. Detta måste således ske så att säga: sogelvägen. Lyckas man blott att från stranden få en lina ombordså kan medelst denna de skeppsbrutne på ett eller annat sätt bringas i land; men vanligtvis är afståndet mellan kusten och fartyget för stort att med handkraft kunna kasta en sådan till vraket: man har derföre uppfunnit att i en mörsarekula eller raket fästa en smäcker lina och sälunda skjuta eller kasta en sådan omburd, hvarefter genom denna lina en svårare kabel halas in och fastgöres vid fartygets master eller maststumpar. På denna kabel anbringas on korg. lacom stor att rvym