Göteborgsposten – 27 december 1866, sida 1

Meteorologiska Uppgifter. 5 2 Vind. 8 S Z 3 lv S S 3 3232 — vradoerlek. 3 82 2 —8 S2 A2 2x El : I Nikluiag. sen2 24 8 20,132 46,3) v. 2.5 hllulet. — 25,126 6,8 V 2955 D:.o. — 9? 411425 6.8 V. 3 Dio — 25 8 26,661 — 1,41 NO. 0,5 Halfmulet — ) 2 2058,745 l,2 NO. 10,5 ) Mulet. — 1 9 25,762 Å 1,3) Lugnt. I Dio — 26 8 25,678 1,0 8. 1 Di:o. 0,1 1 2-25,550 — 3,0 SSV. 2 Regn. — 9 25,369 Å— 2,8 SV. 3 Mulet. — Korvetten Orädds förolyckande. Attonbladet meddelar följande bret från en person som var ombord å korvetten vid dess skeppsbrott: Ilela aftonen sedan solen nedgått var det kolmörkt, och ovan vid sjöresor som jag är, tyckte jag det blåste förfärligt. Vinden var dock rätt akter ifran, eller medvind, hvarföre vi nyttjade både segel och angkratt. Nästan hela eftermiddagen hade Jag statt uppe på däck och blef slutligen trött, nvarföre jag gick ned och lad: mig ofvanpa min koj för att hvila en stund. Jag hade legat knappt en halftimma då korvetten tog en så förskräcklig stöt att Jag hufvudstupa kastades ur kojen. Straxt derpå tog hon ytterligare trenne om möjligt ännu hårdare stötar med ett brakande som om hvarje timmer hade splittrats. Jag sprang upp på däck och fann då att alla man redan voro uppe samt att befallning hade gifvits att backa angmaskinen. Korvetten högg nu oupphörligt mot grundet så att det knakade y alla sogningar, hvarJemte vågorna rullade ölver oss. Da vi icke sågo nagon fyr eller nagot tecken till ljus eller land, trodde Jag att vi stodo pa en bank langt ute 1 öppna sjön och att vi soljaktligen voro ohjelpbgt förlorade. Emellertid sköts skott efter skott med kanonerna, älvensom blänksyrar tändes och raketer kastades. Chelen besallde att de tvenne stora batarne skulle sattas 1 Sjön, hvilket oaktadt mörkro och korvettens våldsamma rorelser, gick med en beunuransvaru säkerhet och oruning. Jag kan icke nog akeningatunt uttala min beundran otver ossicerarnes, unuvrollicerarnes och matrosernas manliga hållning. Der var en herrug syn att se hur uppmärksamt matroserna och jungmännen lystrade til kommando-orden, kur ilinkt och tyst de beslogo toppseglet, hur de arbetade uppe i de ristande masterna, och hur lugnt och noga de under den tjutande stormen fullgjorde allt had dem anbefalldes. Deremot såg Jag batsmän som jemrade sig och anropade den Hogstes bistand, men arven bland dem sag jeg oforsarade ansigten. Så snart de bada batarne kommt i sjön, sattes tvenne man i hvardera vill vakt, hvarefier chelen gaf befallning att kapa fockmasten. Genast efter det den föll ölverbord, högg korvetten mindre våldsamt mot grundei. Under tiden hade vi oaibrutet skjutit signalskott med kanonerna, intilldess en underofficer kom uppspringandes och anmälde att krutdurken hastigt blivit siy lld med vatten, så att icke mer nagot krut kunde erhallas. Samtidigt bärmed förändrade korvetten sitt läge, hvarigenom den icke vidare gal naget skydd at de ulsatta batarne, hvilka dersore al vagorna nu kastades valdeumt, och slutligen kantrade och lösryckies. De drefvo då ifran oss, och med dem följde 13 man, hvaras endast en blef irälsad. Vär ställning syntes mig nu yiterligare lörtviflad; intet krut hvarmed vi kunde skjuta signalskott, och inga båtar ull vår råddning. Min tro var, att korvotten icke kunde hänga ihop manga timmar, ty hvarje vag som rullade mot och öÖfver oss ristade hela bygguaden som om den hvarje ögonblick skulle kunna talla i stycken. Att leiva tills dagmngen, da vi möjligtvis kunde blifva sedda och trälsta af något fartyg, var 10r oss föga hopp. Ehvart vi med ögat spejade, mötte oss endast becksvarta mörkret, icke tecken will fyr eller skymt af land, hvarföre jag var förvissad att vi hade strandat på nagon bank langt ute i öppna sjön. En mycket lang timma stodo vi sålunda insvepta i det ogenomträngliga mörkret, värnlösa och vanmäktiga rof för stormens och vågornas rasande antull, da plötsligt en ljusstrimma syntes och i summa ögonbliek kom en stor raket gnistrande och snysande genom luften. Straxt derpa kom ännu en, så en och åter en ända till fem raketer, men hvilka alla slogo ned tätt framför oss eller på sidorna. Slutligen kom den sjetie och gick rätt öfver vara hufvuden, och som den dök ned i vattnet nedföll på vårt däck en smal lina som raketen medfört. Några raska händer fattade den genast och halade in på den, då vi vid dess ända funno fästad en stark kabel som fastgjordes uti starka ringbultar som voro sast i däcket. Att börja med blef hvarje man som ilandtördes öfversköljd af vågorna, men slutligen blef det ebb-tid-, eller lågt vatten, hvarigenom man kom temligen torr i land. Nu voro vi sräleade! Det hvimlade i mitt hufvud, jag kunde ej fatta hvilka varelser kommit till min räddning, om det var Miltons Uriel som likt ett stjernskott flugit ombord med den räddande linan! Nog af, folket i land bade sett våra signaler och derefter riktat räddningsraketerna. Löjtnant Nordenskjöld blef på chefens befallning först halad i land, dels för att gifva exemplet och dels för att kommunicera med våra räddare. Efter honom kommo vi en och en iilldess vi alla voro bergade. Sekonden, chefen och lotsen voro de sista.— — — — — — Om samma sorgliga tilldragelse läser man: i Jönköpingsbladet följande af signaturen MN—1 efter några af de skeppsbrutnas muntliga berättelse meddelade skildring: Glade att få vända stäfven mot det efterlängtade hemmet lemnade vi, kl. 7 om morgonen d. 3 December hamnen vid Havre. En liten förtretliohet gam