Göteborgsposten – 11 december 1866, sida 2

min tillsyn. Skulle jag sätta mitt eget lidande, mina känslor i jemnbredd härmed? frågade hon sig Jels. Jag förtjenar detta Årall. Hvad rätt hade jag att antaga att han ämnade begära mig till hustru, dertöre att jag gifvit etter tör en dårakug kärlek till honom? Ja, jag förtjenar det! Jag får taga lidandet på mig och bära det i ivsthet så godt jag kan. Ilon satt uppe till morgonens första timmar och utkämpade en hård inre strid. Innan hon reste sig gjorde hon ett slags kompromiss mellan sina kanslor och sitt samvete. IIon sade för sig sjelt att hon ej skulle skynda bort genast, som hon först tänkt att göra. Hon skulle stanna qvar i huset tills giftermålet försiggått. Men sedan, under det mr Lester och hans brud vore borta på den sedvanliga turen, skulle hon lemna det. Det är möjligt att denna obenägenhet för att underkasta sig en obehaglig törändring, hvilken vi alla naturligen erfara, utan att hon visste det törmådde henne till denna kompromiss. Och Margaret Bordillion var mycket fattig så att hon i sanning ej visste huru hon skulle kunna existera nar hon lemuat mr Lesters egendom, Lord Danes helsotillstånd syntes bli bättre till mr Hillarys hemliga förvåning. Denne gentleman visste dock att hans lif ej kunde bli mycket förlängdt. Men läkare ha för vana att ej förkunna sådant för sina patienter, och Danesheldsläkare var intet undantag från denna allmänna regel. Emellertid var lorden för tillfillet märkbart bättre. Han var nu uppe tidigt på morgnarne, såsom han brukat