Göteborgsposten – 11 december 1866, sida 2

maktutveckling är full änrlig. slutad, och Preussen. Jag erinrar om detta ytmuand a! grefve Bismarck till en utländsk representant: ÅBlott en hel och färdig stat kan tillåta sig den lyxen att hafva en liberal regering. Och i denna punkt äro vi andra ministrar fullkomligt eniga med Bismarck. Man kan härat sluta vill hvad Preussen har att vänta sig. Naturligtvis är regeringen nog stark att kunna ignorera sådana klago mål som t. ex. TWestens; men skulle möjligen någon förvirring utifrån komma till, skulle hennes verksamhel ingalunda underlättas genom en schism, hvilken står i så uppenbar strid mot både regeringens och Preussens sanna intressen. Det är i viss mån betydelsefullt för Preussen, att i Hessen Darmstadt, der för ett par månader sedan det österrikiska partiet var i minoriteten, de nya valen skett i antipreussisk anda, och att samma känslor, härflutna af de liberalas missräkningar, yppa sig i Nassau, Hannover och Slesvig. Ju mindre preussiska regeringen synes bry sig om den rikt ning sakerna taga, desto verksammare äro hennes motståndare. Sto nertigen af IlessenDarmstadt har endast dröjande bestämt sig tör att skicka någon representant till den nordtyska konterensen. IIertigen af Nassau, som för nagra veckor sedan bad om hälften ar sina forna inkomster, vägrar nu att emottaga de vackra anbud, som göras honom. I Osterrike förklara tyskarne, att kriget måste åler upptagas och att det i fredsfördraget uttryckligen törbjudna sambandet mellan Österrike och Sydtyskland skulle ofördröjligen upprättas. Oltver hela Södern är det mot Preussen sieutliga partiet i den största verksamhet. Detta är i sjeltva verket föga angenäma tecken för Preussen, isynnerhet om man dertill lägger den stigande förbidringen i Hannover, som drilvit Preussen till att der proklamera ett grymt skräckregemente, fransmännens illa dolda harm, närmandet mellan Italien och Österrike samt ätven i sin mån Skandinaviens antagonism, i följd af Preussens forttarande löftesbrott i alseende på Nordslesvig. Det stundar bekymmerfulla dagar för Preussen, som slukade for fort och sedan ej förmätt smälta. Man anmärker såsom ej alldeles oafsigtligt ar Frankrikes demokrater, att de valt d. I Dec., eller dagen före den som gjort slut på republiken af 1848, för att öfverlemna ull den amerikanske ministern i Paris, hr Bigelow, den guldmedalj, som de låtit slå till ära för presidenten Lincoln och hans hustru. Med medaljen ötverlemnades följande till fru Lincoln ställda skritvelse: Madame! Vi ha i uppdrag, att till eder öfverlemna den medalj, som mer än 40, 000 franska borgare latit slå till ära för den ärligaste man, hvars namn ni bär, med önskan att tillkännagifva sina sympatier för den amerikanska unionen uti en af dess berömdaste och renaste representanters per son. Om Frankrike egde den frihet, som det repuöonkenska Amerika åtnjuter, skulle man ej räknat i tusenden, utan i millioner Lincolns beundrare och anhängare af de äsigter, åt hvilka han egnat sitt lif och som helgat hans död. Mottag etc. Komitsens medlemmar; Albert, s. d. medlem af provisoriska regemngen; Etienne Arago, s. d. folkrepresentant; Barni, professor i Gendre; Louis Blanc, s. d. medlem af provisoriska regeringen. Det ligger nu klart, avt kejsar Napoleon i den mexicanska frågan åter vunnit seger ötver sig sjelt. Sedan han noml. erfarit, att nordamerikanske presidenten i sitt budskap ull kongressen tydligen törklarat sig vilja förmå Frankrike att ofördröjligen draga sina wupper tilbaka från Mexico, skyndade han att låta i Moniteur redan följande morgon, eller några timmar innan presidentens tal annu var kändt i Paris, införa en förklaring, ast 25 ångare genast skola afgå, for att hemta wupperna, hvarefter Frankrikes nye gesandi Muashington, Barthelemy, mäste dagen derpa hals ötver hufvud begitva sig af ull sin post, ör att meddela detta beslut, så dateradt at det ej skulle ha sken af att vara framkalladt at presidentens yttrande. Det kan vara detsamina huru, endast Frankrike verkligen drager sig ur spelet; men sann är satsen, att aiplomatien ej är stor, då man blott kan kasta en blick in i dess kort. Aflidne historieskrifvaren Barante har efterlemnat särdeles intressanta memoirer. 1 st. t. Barante säges den bekante pater HH ecinthe komma atv bli invald i franska akademien. Märkligt är, att Baranies stol var densamma, som innehades af Voltaire och nu skall beklädas af Hyacinthe. Alla de trån Rom hemvändande trupperna, 397 otticerare, 6,546 meniga och 650 hästar, landsuga i Toulon. Sex angtregatter ombesorja resan. Man kan lått föreställa sig, hvilket jubel som i dag måste råda i Italien, alldenstund i dag de sista franska trupperna vända Rom ryggen. Men påtven då? Man hoppas och tror, att han skall böja sig för ödet och taga skeden i vackra hanu Italiens nya sänJahad ärna tll Ram i marvan med förso