Göteborgsposten – 11 december 1866, sida 2

relse, men han misstog sig fortfarande om orsaken: han trodde att hon plägades af att han skulle låta en andra hustru estertrida den första. — Vi skola tala mera härom en annan gång, sade hon; det är sent nu. Med dessa ord skyndade hon ut ur rummet. — Ja vi ha god tid, sade mr Lester för sig sjelf under det han drog upp sodavattensflaskan. Och jag är alls inte ledsen öfver att de der fjeskade åstad och talade om saken i förväg. Ått Margaret skulle se saken fran en sa dan synpunkt! Jag nar aldrig sett henne så upprörd. Det är just likt qvinnorna med sina romantiska griller att kunna föreställa sig att då en man förlorar sin hustru han skulle fortfarande vara gift med henne i grafven; de ha cj något sundt förstånd. Och hvad mig serskilt beträffar, så vet Margaret att jag ej hyste någon kärlek för min hustru, endast högaktning — talp! hon skall nog komma till sitt förnult igen. Jag tror att jag far ha en smula brandy i detta sodavatten, tillade han och ringde på klockan efter Jones. Miss Bordillion gick rakt till sitt rum och satte sig ner att tänka. Hvad skulle hon göra? Hvad borde bon göra? Hon var en qvinna som var i hög grad känslig för samvetets röst, som var i hög grad angelägen om att, äfven med sjelfuppoffring, troget fullgöra hvad ligten bjöd henne. Mr Lesters vädjande till hennes löfte att värda Maria hade rört hennes samvete. — Jag lofvade Katherine. Jag sade att jag aldrig skulle lemna barnet i en skola eller åt en guvernant utan