Göteborgsposten – 10 december 1866, sida 2

och en dyster himmel. Hon gjorde bäst att icke se sig tillbaka medan hon vandrade framät. Ått betvifla nyheten föll heune aldrig in; hon kändo sig öfvertagad om att det var sannt. Hon kunde nu förklara vissa små omständigheter som hon nyligen iakttagit i hans uppförande och företag, hvilka hittills förvånat henne. Tillochmed nu, i första ögonblicket af sin dödsångest, skådade hon förhållandet i dess fulla dager; hon ryggade tillbaka för det, det är sannt, men fortsatte med undersdkningen. Hon gjorde rätt deruti. Hon måste nu uppgöra planer för sin egen framtid, ty om den unga lady Adelaide inträdde i huset som hans hustru måste hon lemna det. Hon tänkte derpå hela den återstående dagen, utan att visa något tecken till sin smärta, utom att då och då en undertryckt snyftning bröt sig väg ur hennes bröst med ett klagande ljud. Barnen frågade om hon madde illa, men hon svarade nekande. Mr Lester kom ej hem till middagen, och hon förmodade att han hade stannat på slottet hos ord Dane, asom han ibland gjorde, utan att säga till dem hemma. Ahl hon visste nu hvad som fängslade honom. Klockan slog elfva då han inträdde. IIan torkade pannan da han steg in och yttrade nägot om den varma uftonen samt ropade på hofmästaren och bad honom gifva sig eu flaska sodavatten. Han fick derefter syn på miss Bordillion och helsade henne med ett gladt leende. — Hvad, Margareta, detta är ju rent af utsväfning! Klockan är elfva och ni sitter ännu uppe. Hon kunde icke svara. Den uppgift som synts henne