Göteborgsposten – 5 december 1866, sida 1

d Smedjegatan. kungliga teatrarne vidtagit, har icke, så vidt jag kunnat erfara, ådragit sig sörtjent uppmårksamhet. Förr tillätos den lyriska scenens sujetter endast undantagsvis att biträda andra artister, som här gåfvo konserter. Nyligen har teatercheten ullät den dramatiska scenens mest omtyckta sujetter, br och fru Almlöl samt hrr Fredrikson och Hedin, att i Upsala biträda teaterdirektören Lindmark, som der gifvit pjeser, hvilka räknas till den kungliga dramatiska teaterns repertoar. Denna liberalitet från teaterchefens sida förtjenar onekligen ett erkännande, som dock icke kommit honom will del. Direktör Zetterholm, den fintlige föreståndaren för Södra teatern, omtalas vara betänkt på att gifva en pjes hvartill stoffet är hemtadt från den stora operan Afrikanskan, men naturligtvis en parodi på densamma. ldeen är onekligen ganska rolig, men utförandet deraf ganska kinkigt; emeilertid säges det alt författaren? skall hafva löst det kinkiga problemet öfver förväntan fyndigt. Professor Sv. Nilsson, den srejdade naturforskaren, hvilken sedan några år varit bosutt här och ifrigt sysselsatt med sina etnografiska forskningar rörande Skandinaviska Nordens Ur-innevånare, har nyligen undergått en ganska smärtsam och vid hans höga ålder — han har redan inträdt i sitt 80:de år — betänklig operation. Under sin vistelse i Skåne förliden sommar började en hårdnad och derefter en utväxt bilda sig på venstra kindbenet. Efter ankomsten hit blef den större och mera plågsam och kunde ej genom några medel fördelas. Professor Nilsson begärde då att den skulle opereras, hvartill läkarne dock icke voro särdeles benägna. Men då protessor N. fortfor med sitt yrkande, oretogs operationen at professor Santesson i början af förliden vecka, och med önskad trawgång. Prof. Nilsson har, emot förväntan, icke besvärats af någon synnerlig sårfeber, läkningen fortgår ganska vål, och den gamle vetenskapsmannen sitter redan vid sitt skrisbord ifrigt sysselsatt med sina arbeten. På tal om vetenskapliga veteraner, så kan jag ej neka mig nöjet omtala en annan sådan, numera till följd at sin älskvärda tillbakadragenhet mindre bemärkt inom det offentliga lifvet, men fortfarande en prydnad för vårt land. Jag menar anditör Georg Scheutz. Han är, som ni känner, uppfinnaren af den första räknemaskinen i Sverige, och en man med både mångsidig och grundlig lärdom. Man är tillika den äldste nu lefvande publicisten i vårt land, och fastän han redan ingått i sitt 82:lra år, år han i fullt åtnjutande at en semtioåriags själsoch kroppskraster. Han arbetar med samma lätthet som för många år tillbaka, läser och skritver den finaste stil utan glasögon, tillbringar minst åtta timmar hvarje dag stående vid sitt skrifbord och följer vetenskapernas framsteg med oförminskad ifver. För honom är arbetet icke blott ett nöje, utan äfven en nödvändighet, ty den statspension (1,200 rdr), som 1860 års riksdag tilldelade den utmärkte mannen, är naturligtvis otillräcklig, huru anspråkslöst hans lefnadssätt än är, Men då jag nu fästat er uppmärksamhet på tvenne celebra män, som uppnått en hög ålder, vill jag äfven omnämna ett ganska intressant fruntimmer, hvars bekantskap jag nyligen hade nöjet att göra. Jag skulle häromdagen besöka en resande, hvars adress hade blikvit mig meddelad. Följande den, kom jag in i ett vackert förmak. Ett åldre fruntimmer satt i en gammaldags ländstol och läste högt ur en tidning för ett annat, som låg på en soffa. — Ursäkta, jag söker hr X. — ÅJaså, svarade det äldre sruntimret och steg upp, det är min dotterson. Han kommer snart hem, och han har anmodat mig bedja er vänta på honom, ty ni heter förmodligen — —. — Ganska riktigt, svarade jag, -men kanske jag stör er? — Rej bevars, visst inte. Jag kan fortsätta läsningen sedan sör min dotterdotter, stackars liten, som härom året genom ett fall blef oförmögen att gå. OAnAA 1A tanv-an han swanl