Göteborgsposten – 5 december 1866, sida 1

berittade huru och genom hvilka tecken han igenkännt liket. Om någonting kunde ha öfverraskat Adelaide i detta ögonblick, var det åsynen af Ravensbird. Han hade kommit dit med siskrarne och lord Dane ville höra hvad. han hade att säga innan han befallde honom aflägsna sig. IIvilket motif, som dref lady Adelaide att störta fram. till båren skulle hon ej kunnat säga; möjligtvis var hon i detta ögonblick af sinnesrörelse, af förskräckelse till någon del omedveten af sina handlingar. Att hon var under inflytelse af någon mäktig själsrörelse, kunde ingen som såg hennes likbleka ansigte, hennes vilda blickar, betvifl-. Hon hade nått fram till handbåren och skulle lyfta upp täckelset öfver liket när en af fiskrarne utan ceremonier sköt henne tillbaka. — Det är ingen syn för er sade han, vädjande till lord Dane. Det är ingen syn för qvinnor, unga eller gamla; ni må sjelf döma derom, mylord. — Gå bort, sade lord Dane till henne, i en sorgsen men befallande ton, efter ett ögonblicks paus, hvarunder han sökt öfvertyga sina egna ögon om att det verkligen Far lady Adelaide. Hvad för er hit? — Ni skulle aldrig glömma en sådan syn under hela on lif, unga lady, inföll en annan fiskare, som stillt sig stutt bredvid båren för att afhälla henuc ifrån den, ty han nade sjelf döttrar. — Lemna platsen, Adelaide! är ni vansinnig? upprepade lord Dane strängt. — Ja, jag tror jag är vansinnig mumlade hon efter att ha samlat sin eftertanka och i det en stark rodnad