Göteborgsposten – 30 november 1866, sida 2

—— — —7— ———n— —2———— När sonen Wilfred var hemma frukosterade de vanligen alla tillsammans — så äfven denna morgon, Miss Bordillons nigce Edith var hos dem. Hon var enda barnet at major Bordillion och hade nyss blifvit hemskickad från Indien, der majoren, en enkling, var stationerad. Miss Bordillon 1og henne till sig och sökte sig om efter en lämplig skola för henne. De tva små flickorna, älskliga barn båda två, hoppade ut på gräsplanen genom det öppna fönstret. Wilfred skyndade efter dem. Hans hufvudsakliga nöje, då han var hemma, låg i att göra de två flickorna små skälmstycken, på skolgossars vanliga vis. Wilfred var fjorton, Edith Bordillion tolf, Maria tio år gammal. Miss Bordillion satt på en stol vid fönstret för att läsa ott bref som hon fått med posten, då hon plötsligt hörde mr Lester ropa henne. Han var i ett angränsande rum. stående vid ett fönster som låg mot söder. — Se hit, Margaret, jag vill veta er åsigt, sade han under det hon lade bort brefvet och närmade sig. Har ni någonsin kommit att tänka på hvilket präktigt drifhus som skulle kunna anläggas från detta fönster? — Det skulle vara en förträfflig plats för ett sådant, svarade hon. Jag tror alt jag hört er anmärka detta förut. Forts.)