Göteborgsposten – 29 november 1866, sida 1

o du vår hembygds sköna berg och kullar, Med dina tegar, vaggande vid strand, Med dina blommor och ditt haf, som rullar Ån hjertetrofast mot den hvita sand, Än vredgadt, famnande den mörka hällen, Vid måsens skri omkring de branta sjellen. I I Du klöfverblad vid salta vestervågor, Vårt barndomshem, vårt stolta, fria land, ! Der du sett solen släcka sina lågor, Der sedan vid din moders hulda hand Du läst din aftonbön, du somnat stilla, I Ej störd af drömmarne om verldens villa. Nu är du skickad ut i lifvets hvimmel Och sjerran från din faders hulda famn; Men ändock strålar samma blåa himmel Klar kring din bygd, — än har den samma namn, Än är den fosterbygd, — och der ue skiljda tankar Med en gemensam fröjd beständigt kastar ankar. Och när ongäng de gråa häron säga, Att det var längesen, som du var ung, Och du på minnets vågskål skulle väga Hvar fröjd dig tröjdat och hvar sorg gjort tung, Månn glädjen ej var störst i sadershvset. Och skiljd från det — allt svagare blef ljnset? Ty det var fyren på din lelnadsbana, Der lärde du dig tro uppå en Gud, Der stred du under moderkärleks fana, Der fick du lära pligtens dyra bud. — Har ni väl glömt er barndoms sköna minnen? Har ni val glömt det: Soken och I finnen! Ja, vi gatt ut att söka — skatter leta I MIimers brunn, der tanken svindla må; Men bland det lilla, lilla, som vi veta, Som här ri lärt, som här kan läras få, År konsten utt värdera fosterjordon Och framför allt vår hembygd uti Norden. En enad skara högtidsfest nu firar Och knyter vänskapsbanden trängre bup; Hvad under om 1 qvällens stund den wvirar En minneskrans och med ett lefverop Forkunnar, att på hela vida jorden Den älakar högst sin sosterbygd i Norden. När gladtigt ljusen stråla uti qvällen Och vinterns kalla ilar ute gny, Och himlens väna stjernor uppå pellen Framglimma leende bak glesnad sky; Då samlas vi så gerna med hvarandra Att uti minnet till vår hembygd vandra. Deretter beträdde d:r Leman ånyo talarestolen och töreslog en skål tör prof. Almån, nationens inspektor, hvarvid han, så som ett bevis på den tacksamhetsskuld, hvari nationen stod till prof. Almn, öfverlemnade åt denne en blomstervas af drifvet silfver på hvilken var inristadt: Till Göteborgs nations inspektor, professor A. Almen, at tacksamme landsmän. D. 24 Nov. 1866. — En gammal bekant witzare passade på tillfälle att hviska mig i örat: Nu får Almn Wagen! — Professor Almn mottog gåfvan, men yttrade tillika att det var första och sista gången, han detta gjorde. Den kassa, nationen eger under namn af Honorariefonden och som är anslagen till ändamål sådant som detta, gjorde han anspråk på, men eudast för att använda den till ett ändamål, som kunde medföra någon nytta för nationen sjelf. — Efter hans svar atsjöngs Stilla skuggor breda sig i qvällen, och så var den officiella delen af festen slutad och ordet törklarades fritt. Hur är det? År ni med längre? Jag nästan befarar att er mun ämnar ge de der rbifallstecknen, och det är väl derföre bäst, att jag blir så kort som möjligt rörande den återstående delen af fadderskapet. De tal och skålar, som nu förekommo, vore legio, ty deras antal voro många; men jag vill förskona er från att afhöra redogörelsen för dem alla, endast några stycken vill jag omnämna. D:r Ullman började med att i gripande ord föreslå en skål för det sanna studentlifvet, den sanna glädjen och den manliga dygden; d:r Schele för Göteborgs nation; statsrådet Carlson för minnet och det förUllutna; doc. Hellstenius för Upsalasängen och dess n. v. förnämsta representant, med. kand. Ilj rth; prof. Almn för prof. Santesson, hvilken skål af prof. S. besvarades med en annan för medicinska studierna i Upsala. Slutligen föreslog prof. Santesson ett lefve för qvinnan, som eljest nog hado blifvit utan denna, på alla fester sedvanliga hyllning; men, min nådiga,