Göteborgsposten – 29 november 1866, sida 1

Dane talade med sin svaga röst till henne om framtiden; men Adelaide syntes likgiltig. — Kom bit till mig, Adelaide, sade slutligen den sjuka. Hvarföre är ni så sorgsen? frågade hon då Adelaide stod vid bädden, och en liflig rodnad uppsteg på dennas kinder vid denna fråga. — Barn, jag skall ej länge vara här, och jag ville fråga — — — Oh, tant! afbröt Adelaide i ångestfull ton. — Gör er ej sjelf sorgsen, min älskade, var det lugna svaret. Det förorsakar mig ingen sorg. Jag har en vän i himlen, Adelaide, och jag vet att han skall välkomna mig till sin Faders hem. Verlden har blifvit mig för dyster att lefva i. Jag skall bli glad att få lemna den; och min man skall, det är jag viss på, mycket snart följa efter mig. Han i sin bädd härunder, Adelaide; jag i denna; och ingendera af oss kan få se den andra för ett sista farväl. — Jo, niskola få det, sade Adelaide under det tårarne strömmade från hennes ögon. Lord Dane är uppe, och de I bereda sig att föra honom hit denna afton. I — Kunna de göra det? Himlen vare tack för denna tröst. Men jag frågar hvarifrån er underliga sorgsenhet härleder sig? Jag tror e att den är förorsakad af Harrys död. — Det var en förfärlig död, tant, yttrade flickan darkande i det bon undvek frågan. (Forts.)