Göteborgsposten – 29 november 1866, sida 1

en tredje. Jag har anmärkt det tjogtals gånger i mitt eget land. — Hvilket underligt land det måste vara, anmärkte Bruff sarkastiskt, ty han var uppriktigt tillgifven både lorden och lady Dane och kunde ej utan smärta höra att det alluderades om enderas död. Just ett vackert land att lefva i! — Vackrare än ert, svarade Sophie. Ni må hånle så mycket ni behagar, mr Brufk, men gif akt på hvad som skall hända. Kaptenen var den förste; mr Dane var den andre, och lady Dane skall bli den tredje. Vänta och ni skall få se. — Kanhäuda det skall bli en fjerde, sade mr Bruff ännu mera förargad. Mylady är något bättre i dag än hon var i går, låt mig säga er det, mamsell. Bruff skulle ha sagt något mera fri från plagor, ej bättre. Bättre var lady Dane ej; plagfriare var hon; men det var denna lindring i plågorna som föregår döden. Adelaide Errol satt ensam med sin tant vå eftermiddagen; den en gång bekymmerslösa flickan tycktes nu mera lämplig för ett dystert sjukrum än hon förr skulle ha varit. Huru förändrad hon var sedan den der natten då hon erfor en sådan förskräckelse, började tillochmed främlingar att se. Hennes strålande färg hade efterträdts af blekhet, hennes afrundade former hade blifvit tunna; hennes lynne var bragt nr jemnvigt, hennes gång matt. Hon satt i sin tants ländstol med kinden stödd emot högra handen, under det hennes ögon stirrade in i kaminen. Lady