Göteborgsposten – 29 november 1866, sida 1

Ore. — 116114448—14 DyTA 50 0 — Å satta stolar och bänkar, afsjöng en utvald dubbelqvartett de 2 törsta verserna af ett poem, för tillfället särfattadt af Ernst Björck, signaturen Daniel, och hvilket poem utdelades i tryckta exemplar. Efter sångens slut beträdde doc. Wikner talarestolen, som var placerad vid mellersta fönstret, midt för ingången, och prydd med granar och Göteborgs vapen samt belyst af 2:ne storståtliga kandelabrar. Talaren ordade om kamratlighetens ande), huru denna gör sig gällande öfverallt i universum såväl i den ofria Bom fria verlden, öfvergick derefter till nyttan af nationslifvet och slutade med dan onskan, att denna -kamratlighetens ande alltid måtte trifvas inom väggarne af det vationshus. som nu invigdes. Jag vill ej försöka att göra någon närmare reda för innehållet i det utmärkta föredraget; ty bättre än att ge en stympad bild, är att icke ge någon. Ett sådant tal bör dessutom helst höras från talarens egva läppar; det vinner så mycket genom den milda rösten och de mjuka, veka tonfallen. Efter talets slut atejöngos de 2 sista verserna af samma poem, och då den sista versen börjades, reste sig plötsligen den gamle vördnadsvärde erkebiskopen och hans exempel löljdes straxt af de öfriga. Detta gjorde ett godt och högtidligt intryck på alla de närvarande och festen antog derigenom en prägel af högre allvar, som nog var på sin plats. Nu följde den ena skålen efter den andra, alla beledsagade af en lämplig sång, och kl. var slagen 12 innan ordet förklarades fritt, och detta, ehuru den ene talaren knappt hunnit nedstiga från talarestolen, förrän fanfarer tillkännagäfvo, att en ny ämnade beträda den. Nationens inspektor, prof. Almn, började serien af de officiela talen och invigde nationslokalen. Efter hans tal dånade genom salen: Framåt, framåt på ljusets bana. Kurator, d:r Leman, beträdde derefter stolen och föreslog i varma och klangfulla uttryck en skål för universitetets kansler, grefve Sparre, och prokansler, erkebiskopen, beklagande de omständigheter, som förhindrade den förre att med sin närvaro hedra festen, men deremot skattande sig lycklig att få helsa den senare välkommen, denne ungdomens vän, hvars hjertas guld framglimmar mellan lockarnes ajlfver. Erkebiskopen tackade i hjertliga ordalag för det glada tillfälle, som blifvit honom beredt att få se en Åglad ungdom samlad. Skålen åtföljdes af Integer vite. De öfriga talen voro: för statsrådet Carlson af d:r Leman (0, yngling, om du hjerta har), för öfriga inbjudna gäster af d:o (Vinet fradgar, ögat glimmar,), för gifvarne till nationshusets byggande af d:r Ullman (Snabba äro lifvets stunder), tör universitetet och dess representant, rektor pröf. Hesse, af d:r Dalsjö (Stå stark, du ljusets riddarvakt,), för byggnadskomitän af kand. Andren (I närvarande parter, som i konkursen ega rätt och talan,), och för hembygden föreslog kand. Dahlbäck följande versifierade skål: Till hembygden. När glädtigt ljusen stråla uti qvällen Och vinterns kalla ilar ute gny, Och himlens väna stjernor uppå pellen Framglimma leende bak glesnad sky, Då samlas man så gerna med hvaran lra, Att genom minnets rika lunder vandra, Då strålar ögat; läppens lätta krusning Ger aning om hvad själen tänker på: Än är det idel fröjder, idel tjusning Och än med sargtakt hjertats pulsar slå, Och uti falnad aska uppå glöden Man tyder lifvets gåtor, tyder döden. Hvart flyger då på snabba vingar anden, När trött han jägtats utaf mång bestyr? Hvar ligger hon, den solbelysta stranden? Hvar är den mor, till hvilken barnet flyr? Hvar är den eld, som kalla hjertat tänder? — Hvi ilar tanken öfver haf och länder? Ej bortom hafvet höfs med snabba vingar Din tanke fly, att blifva lugn och fri. — Det finns ett land, som för ditt öra klingar Med ljufligt skön och alsklig harmoni: Det heter hembygd — hembygd uti Norden, Din fosterbygd på svenska fosterjorden.