Göteborgsposten – 29 november 1866, sida 1

så längo på de kalla stenarne i den kyliga natton, eller otillräckligheten af de kläder hon tagit på för tillfället, eller ombytet från den varma bädd der hon legat till det fuktiga likrummet, alltnog, lady Dane hade ådragit sig en förkylning, som följdes af inflammation invärtes. Mr Wild sade att det var plöresi; läkaren, som skyndsamt tillkallades från staden, benämnde det med ett mer vetenskapligt namn; olärdt folk antog det vara bröstinflammation. Men hvad nu än den rätta termen för sjukdomen må hn varit, så sväfvade lady Danes lif i största fara. Hon låg i sin komfortabla sängkammare, der eldningen afpassades så att temperaturen alltid skulle uppgå till en viss värmegrad, och med de små lyxartiklarne alltid till hands. Tjenstoflickorna som sakta rörde sig derinne voro omsorgsfulla och uppmärksamma; doktorerna gjorde flitiga besök; grannarne voro bekymrade. Kunde lady Danes lif ha qvarhållits med jordiska medel, så felades de ej; men när stunden är inne, hvem kan hindra lifvets flykt? Lady Dane var döende och hon visste det. På tredje morgonen, när läkaren gjort sitt besök och åter aflägsnat sig, gick ett rykte genom huset, att der store mannen i förtroende sagt till mr Wild att det va en hopplös casus. — Hon skall då bli den tredje, anmärkte Sophic Deffloe lugnt. Jag trodde att det skulle bli lorden. — Hvad menar ni med det? utbrast taffeltäckarer vändande hufvudet mot den franska qvinnan. — Kors, när två medlemmar af en familj dö strax efter hvarandra, är det väl bekant att det snart skall bl