Göteborgsposten – 29 november 1866, sida 1

kall jag, då jag ser er så småningom öppna edra läppar till en liten gäspning, derefter få några spasmodiska ryckningar i nacken och så slutligen somna stilla, ej störd af drömmarne om verldens villa. Jag skall, säger jag, vid åsynen at dessa otvetydiga bisallstecken, med stoiskt lugn sjelf gäspande, utropa: jag törlåter er! Etter denna nödvändiga förklaring, som också skulle kunna anses som en ursäkt för hvad som komma skall, är det väl bäst, att jag genast otvergär till beskritningen af den test, hvarmed Göteborgs nation i går invigde sitt nya nationshus, en fest, som af en bland valarae, prot. Santesson, kallades för fadderskap och hvilken benämning vi ju gerna kunna antaga, om icke för annat, så åtminstone för nöjet att få kalla de inbjudna gästerna för faddrar. Och bland dessa faddrar voro närvarande erkebiskopen, statsrådet Carlson, nationens s. d. inspektor, prof. Santesson trån Stockholm, universitetets rektor, prof. Hesse, studentkårens ordförande, mag. Schele etc. Inbjudna voro äfven universitetets kansler, grefve Sparre, expeditionssekreteraren Bruhn, d:r Dickson, grosshandl. Ekman, juris kand. Philipsson, fil. d:r Bratt och en hop till; de voro likväl förhindrade af en och annan orsak, att infinna sig, men skickade dock sina varma lyckönskningar dels i bref och dels genom telegrammer, at hvilka flera stycken under aftonens lopp inkommo. Festen börjades kl. 7 på Gästis-salen med den mera materiella delen, d. v. s. man intog en enkel sexa med åtföljande kaffekopp; och när detta var väl undanstökadt, altägade alla under sång med nationsfanan i spetsen till den nya lokalen, der man skulle tå till lifs den mera andliga och spirituella delen. Det är verkligen en vacker anblick att se ett sådant tåg orma sig fram öfver den snöhöljda marken, se den svajande fanan och höra denna friska, jublande sång, som svingar sig upp mot det blåa hvalfvet, berättande för den nytre månen, som framglimmar leende bak glesnad sky, att dernere på den plats, han mest at alla alskar, — månen är ju synnerligen god vän med poeter och svärmare, och hvar finner man dem i större antal än just här? — dernere framtågar nu en skara ynglingar, som med fullt skäl kunna sjunga: Friskt slår vårt hjerta och litsådern svallar friskare, lättareetc. Se, han tittar också fram der bakom molnet; god afton, måne, nej god natt, ty nu äro vi redan framme, och här vänta oss andra ljus än ditt milda, vänliga skimmer. Vi äro framme; vi gå uppför den breda trappan, som törer till öfra våningen; vi lägga af oss våra ytterrockar i den rymliga tamburen och vi träda in i den osestligt upplysta salen. Se er omkring! Är det icke smånätt och fint? Hvad tycker ni om denna ljusa, luftiga sal med de 5 höga fönstren, dessa 2 vackra åttaarmade gaskronor, dessa fint ordnade draperier för fönstren eller de der hemtrefliga ekfärgade bänkarne, som stå rundtomkring väggarne och locka er att sitta ner, fastän ni måhända är van vid mjukare underlag? Hvad tycks? Än det der pianot då? Akta vara, direkte importeradt srån Göteborg, af Malmsjös välkända fabrik, och jag kan försäkra er, att det i allo gör sin mästare heder. — Men ni blir otålig; ni sitter något hårdt kanhända? Kanske ni vill följa med in till venster i biblioteket? Idel ekfärg, bord, binkar och skåp! Kring de båda borden stå ett dussin lätta, beqväma stolar, och skulle ni få lust att läsa någon af tidningarne, så kan ni tryggt slå er ner på en sådan stol; ni sitter godt och beqvämt, det kan jag lofva er. Men tyvärr! detta låter sig icke nu göra. Vi behötva stolarne i salen, ty docenten Wikner skall hålla ett föredrag, sjelfva sesttalet, och det blefve något tröttsamt att stå hela tiden. Ni ursäktar således att jag ber er stiga upp; necessitas cogit! Sedan alla intagit sina platsen på tram