Göteborgsposten – 27 november 1866, sida 2

—— pe L —Ns ej ga ner efter den, ty liksom de öfriga tjenarne kände hon sig rädd att passera genom de långa korridorerna då hon erinrade sig hvad som fanns i huset. Hon hade blifvit qvarhallen till helt sent af lady Adelaide och visste att ingen sanns qvar i nedra våningen. Men ingen sömn kunde hon få Hennes hosta var mer än vanligt svår. Slutligen förlorade hon tälamodet, steg upp ur sin säng och beslöt att trotsa spökfantasior och ensliga korridorer samt gå och hemta sitt kornvatten. Efter att ha svept en schal omkring sig och tagit en lampa i handen begaf hon sig i väg. För att komma dit hon ämnad sig måste hon gå ned för stora trappan, ty hon sot i ett rum som låg intill lady Adelaides, samt vidare genom den långa dystra korridoren och förbi dödsrummet. Huru Sopbie darrade under vägen, huru hennes hjerta slog då hon passerade förbi dörren, skulle hon ha skämts att omtala vid dagsljus. I likhet med de flesta fransyskor af hennes klass och bildningsgrad, hade hon en vidskeplig rädsla för att vara i närheten af lik, ehuru hon djerft förklarat för lady Adelaide att hon ej trodde på gengangare. Men det är ett gammalt ordspråk som säger att Åju mer brådska, dess mindre skyndsamhet, och stackars Sophie fick erfara dess sanning; ty så stor var hennes brådska, utt just i detsamma hon passerade förbi den förskräckliga dörren förlorade hon en af sina toffior. I I Fortaa