Göteborgsposten – 27 november 1866, sida 1

påfven skulle med hänsyn till hans verldsliga makt bli en suverän liksom alla andra suveräner; d. v. s. att han skulle stå eller falla genom sin egen styrka utau någon annans hjelp; att det oberoende och den frihet, som påfven i sin allocution förklarade nödiga för utöfningen ar sin post, fullkomligt medgifvas honom. Men ännu några dagar till, och Italien, Frankrike samt hela verlden skall intaga en fullkomligt neutral ställning mellan påfven och romarena. Den verldsliga makten skall sättas på prof, och ett slutligt försök skall göras omed lifskrasten hos ett andligt förstadöme utan like i den civiliserade verlden--. Andra furstendömen af samma natur ha dukat under tör styrkan, såsom t. ex. de andliga kurturstendömena i Tyskland. I Rom har man intet våld att befara. Om påfven kan antingen genom mild öfvertalelse eller genom åsksträlar från Vaticanen eller tillochmed ge nom främlingslegionen från Antibes gifva skäl för sig, hvarför romarena böra underkasta sig hans jordiska välde, skall han vara säker på sin plats. Den italienska regeringen skall icke motsätta sig; hon skall anstränga hvarje muskel för att skydda påfven från angrepp. Hans helighet kan sätta full lit till Ricasolis afsigter, hans välbekanta ärlighet och karaktersfasthet, uppriktigheten och lojaliteten i hans språk. Konungarikets civila myndigheter äro tillsagda att afväpna, förhindra och undertrycka all agitation, som har till förevänning den romerska frågan. Och de italienska trupperna uppställa sig till betydande styrka på den påfliga gränsen, för att motsätta sig de revolutionära elementernas inbrott. Men på samma gång har Ricasoli, det är sannt, sina egna åsigter rörande de oundvikliga resultaterna af hans politik. Må Italien hålla sitt löfte, säger han, voch dess rättigheters triumf är gifven. Med andra ord, må italienarne endast hålla sig på afstånd, och romarena skola sjelfva göra allt. Om romarena återtager sin tro och huldskap till påfven, om de kasta bort prestregeringen, om de förändra sin förvaltningsstyrelse till verldslig, och äfven om de anordna en folkomröstning, rösta för anslutning till Italien och utropa Rom till konungarikets hufvudstad, skola de endast vara i sin egen fulla rätt. Ricasoli uppträder omot påfvekonungens dubbla makt. Han anser att ej någon sammanblandning bör ega rum mellan den religiösa och den politiska frågan. Skulle påtven upphöra att vara ko nung, skulle han likväl fortfarande vara prest. Den italienska regeringen är beredd att garantera katolicismens öfverhufvud den fria och sjelfständiga utöfningen af hans andliga embete; och hon anser denna frihet och oafhängighet fullkomligt förenliga med fulla bibehällandet af nationens rättigheter. Franske kejsarens språk skiljer sig icke egentligen från den italienske ministerns. Pätvedömets nuvarande ställning är Napoleons verk — hans långsamma men säkra verk, Han fann institutionen för 18 år sedan ligga kastad till marken och han lytte åter upp den, icke derför att han hyste något förtroende till densamma, eller af kärlek till den — ty han hade från sin tidigaste barndom uppträdt deremot —, ntan helt enkelt derför att den utgjorde en del af ett samfund, som det då var hans åliggande att rädda, och han lemnade då ingen möda osparad att skilja emellan det, som ännu kunna repareras och reformeras, och det, som var utan räddning ruttet och värdelöst. Bygg er tro på ert folks kärlek och ej på St. Petri klippa. tycktes han säga till påfven, ty hvarken osterrikiska eller franska bajonetter kunna längre hjelpa er. Och bajonetterna voro till ingen hjelp i Romagnan, Markerna, Umbrien, och de aragas nu tillbaka trån sjelfva Rom. Fransmännen aftåga, för atc aldrig mera återkomma, och general Fleurys sändning, likasom general Castelnaues till Mexico, bådar alls icke någon förändring i kejsarens isigter, utan tvärtom gilver den fullaste visshet om hans orubbliga beslut, att skingra den sista skymten af sjeltbedräglig villa och tvinga det påfliga hofvet att se sin ställning