Göteborgsposten – 26 november 1866, sida 2

— Jag är så glad att se er bättre, Adelaide började Herbert Dane, då de voro allena, och fattade hennes motsträtviga hand, men hon drog den tillbaka igen. — Nin älskade, hvad har det fattats er? — Vär god tala ej till mig svarade hon i affekterad ton. Mr Wild säger att jag ej bör anstränga mig. Det toll Herbert Dane in då han drog sig tillbaka, att hon var under inflytande af någon inre våldsam rörelse; att detta affekterande af hvad han nästan tyckte vara pjunkighet endast var för att dölja yttrmgarne at denna rörelse. — Det är första gången vi träffats sedan den der fatala aftonen, Adelaide, återtog han med en röst full af omt förtroende, låt mig nu säga er huru djupt deltagande jag hyser tör den förskräckelse ni olyckligtvis blef underkastad. Ni måste försöka glömma det; tiden är en stor läkare tör alla sår. Och Adelaide Jag bad er att ej tala till mig, afbröt hon i samma ton som: förut, men hennes andedrägt tycktes vara något häftig, ehuru hon gjorde sitt bästa för att dölja det; jag är ledsen för att ni kom upp. Herbert Dane såg ömt på henne. Har gick till soffan, satte sig vid hennes sida och försökte åter taga hennes hand. Men hon reste sig upp på en gång och afflägsnade sig något ifrån honom.