Göteborgsposten – 26 november 1866, sida 2

SALST Värlt! Slesvig och genomrest landet 1 alla riktningar med det särskilda uppdraget att sätta sig in i dervarande förhållanden. I Hädanefter kan det ej råda någut tvifvel om landets sanna förhållanden i allmänhet. Slesi vig var i tordna tider, såsom ortnamnen visa, ett rent danskt land ända till Slien, ja, ännu sydligare: ännu under historisk tid talades danska i staden Slesvig. Efter hand har under århundradens lopp den tyska språkgränsen ryckt något fram, men likvål endast till få mil norr om Slien. Derifrån till Flensborg är en blandad del. Norr om Flensborg, såsom alla tyska soldater under sitt salttåg 1864 änyo erfarit, börjar den rent danska delen. Tyskar finner man der endast sow kolonister; de äro bosatta till ett större antal uti de tå mindre köpstaderna, men äro likvål i minoriteten; för öfrigt bo de här och der som proprietärer eller förpaktare på landet. Detta är endast ett kort utdrag ur en särdeles väl skrifven törsta artikel uti ämnet, hvilken mest förtjenar afseende dertör, att den är inryckt uti en tysk och preussisk tidning. I sin andra artikel framhåller bladet, hurusom Tyskland nu, sedan Slesvig är i dess händer, icke bör låta sig beherrskas af ett blott parti och förledas till orättvisa. Det är hög tid, att det tyska folket slutligen emanciperar sig från ett parti, hvilket vid sin agitation ej ens försmår de otillåtligaste medel och tyckes i fanatismens hetta hafva glömt hvarje känsla för sanning. Efter att hafva lemnat en redogörelse för det småaktiga och kränkande förtryck, hvartill det i Slesvig nu herrskande partiet gjort sig skyldigt mot hertigdömets egentliga befolkning, nämner böln. 2eit. hurusom de österrikiska tidningarne med högre jubel fröjdas öfver, att Preussen i Slesvig håller på att skapa sig ett Venetien. IIvad skulle vi skörda deraf, säger bladet, om 100, ooo danska innevånare blefvo emot sin vilja tvungna att fortfarande vara preussiska undersåter? På sin höjd ett par tusen danska soldater, hvilka skulle under ett krig bevisa sig vara lika opålitliga, som Österrikes italienska trupper. Beräkna deremot allt det obehag, som Preussen skulle derigenom skaffa sig på halsen! Först och främst den eviga arfsfiendskapen ej blutt med danskarne, utan med alla skandimaviska, stambeslägtade folk, hvilkas vänskap dock är genom Kysslands hotande öfvervigt så dyrbar för Preussen. De svenska tidningarne uttala sig ätven för elt förbund med Preussen, men äterlemnandet af den danska delen at Slesvig är det oeftergifliga vilkoret. Derförutan måste vi vid hvarje krig vänta, att alla de skandinaviska folken genast ansluta sig till våra fiender och med berserkaraseri örvertalla oss både till lands och sjös. Vi tro icke, att en kår om 50,000 man skulle vara tillräcklig att skydda våra nordliga provinser, och i ett stort krig beror utgängen olta af en mycket mindre qvantitet. Men för det andra hat och fie-dskap af hela Europa. Hela Europa, såväl de, som glädja sig öfver Preussens segrar, som de hvilka gilla den tyska betolkningens i hertigdömena förening med Preussen, tadla i de starkaste ordalag lösryckandet af äfven den danska delen. De starka uttryck, af hvilka England och Frankrike begagnade sig utisina noter öfver Wienersreden, äro väl bekanta; men de äro endast ett svagt genljud af den allmänna mening, som bildat sig haröfver uti alla verldens hytsade länder. Ja, detta maktmissbruk sätter hela den tyska nationen och dess nu ärorikt påbörjade enhetsverk i misskredit. Vi önska det tyska folket en detsamma värdig ställning och befästandet af dess makt; men om dess förstärkande genast användes till att undertrycka och plundra en liten svag nation, så gör Tyskland sig icke till en välgerning, utan till en fara och en gemensam fiende för vår verldsdel. Sådant ungelärligen är det språk, som man får höra öfverallt, och just i dag uti den engelska regeringens organ. Redan detta är tillräckligt, för att låta det framstå som en handling at statsklokhet, om Preussen lemnade ifrån sig Nordslesvig, likasom England frivilligt afstått ifrån de vida vigtigare Joniska Öarne. Men nu kommer dertill, att Preussen genom art. V i Pragertreden uttryckligen lotvat, att afträda de nordliga distrikterna af Slesvig till Danmark, ifall innevånarne uttala sig derför. Vi kunna derför ej fatta och förstå, huru man kan tro, att Preussen skall kränka den tördelaktigaste fred, det någonsin afslutat, och icke upptylla den, i det att det lemnar den inför Europas ögon ingångna högtidliga förpligtelsen oupptylld. Det har visserligen drojt med detta upptyllande af fredens bestämwelser, och från rhertigdömena meddelas, att den dervarande regeringen lagt alla möjliga hinder i vägen för