Göteborgsposten – 22 november 1866, sida 1

sagt att jag kunde låta hänga er! Ja, jag tror er skyldig! — Men hvarför låter ni ej hänga mig då? — Jag har sagt hvarföre. Jag bryr mig ej om att göra er ondt, äfven derföre att det ej skulle gagna den I döde. Hrottsling till en viss grad är ni säkerligen. Icke måhända till öfverlagt mord; måhända var fallet, då ni brottades så nära intill bråddjupet, tillfälligt. Det sätt hvarpå Ravensbird stod framför Herbert Dane — djerf, full af sjelfbeherrskning, utan att en muskel rörde sig i hans ansigte, utan att en darring hördes i hans röst, utan att hans forskande ögon en enda gång förändrade sin oberoende blick — förvånade icke litet gentlemannen. — Tillåt mig då säga er, mr Herbert, att jag icke är skyldig, Tillåt mig säga er ännu något mera. Skall jag det? — Hvad då? frågade Herbert höjande en frågande blick. — Jag tror att jag skulle kunna utpeka den brottslige. Så säkert som ni och jag stå ansigte mot ansigte, sir, tror jag det. — Hvad menar ni? frågade Herbert Dane efter en paus af öfverraskning. — Jag menar hvad jag säger, sir. Jag må ha orätt; jag har intet bevis, men jag är nöjd med att vänta på ett sådant. Jag vet någon mera än mig sjelf som hyste agg till kapten Dane. Mr Herbert betraktade den talande från hufvud till