Göteborgsposten – 21 november 1866, sida 1

på sitt favoritställe, grinden hvarest läsaren redan mera ån en gång råkat honom. Han satt dock nu icko och hvisslade såsom i gladare tider, utan stod lutad mot grinden dyster och melankolisk. Intet metspö fanns nu i hans hand, ingen lätt silfverbeslagen ridpiska slog nu takten till de operamelodier han hvisslade. Att hans kusins förtidiga död gjorde honom nedslagen, kunde icke betviflas. Han såg ytterst förvånad ut öfver att finna det Ravensbird nalkades honom alldeies fri och utan att åtföljas af lagens uppmärksamme väktare. — Hvad! ha de släppt er lös, Ravensbird? — Kunde de göra annat, mr Herbert? blef Ravensbirds svar i det ban stannade midtför den frågande, liksom hade han föraktat att undfly spörjsmål. — Göra annat! upprenade Herbert Dane. Jag förstår er icke, Ravensbird Om Mitchel såg er kasta min kusin utför klippan — — — Men Mitchel såg det icke, afbröt Ravensbird i det hans genomträngande svarta ögon riktades mot Herbert. — Jag hörde att han skulle sagt så förliden qväll och att flera personer hörde honom. Har han tagit tillbaka sina ord? — Nej, sir, det har han icke. Mitchel sade aldrig något sådant; det var belt och hållet en missuppfattning. Han har just nu vittnat inför mylord, att han icke kunde urskilja hvilka de båda stridande på klippan voro. Han skulle icke ha kännt igen kapten Dane om icke denne fallit ned för hans fötter.