Göteborgsposten – 14 november 1866, sida 1

om man utgår från det obestridliga faktum att de tillgodoberäknade sig betalning för ett kommunikationsmedel — gästgitveriskjuts — som de icke begagnat, och traktamente för resedagar, hvilka de icke användt för resan. Invänder man att traktamentet för sjelfva revisionsdagarne är otillräckligt för att lefva i hufvudstaden, så uppgår dock detta till samma belopp som flertalet af riksdagsmännen hittills uppburit, fastän de ofta hela året om fått ligga här. Dertill kommer, att då lefnadsomkostnaden varit lika för alla revisorerna så är det orimligt att t. ex. en revisor från Skåne fick omkring 300 rdr såsom extra tillägg för sin letnadskostnad, då en annan, boende ett par mil härifrån, erhöll blott c:a 20 rdr i tillägg — och deri ligger det absurda. Jag tror dock ej att saken väckt så stort uppseende om ej förhållandet varit att bland revisorerna träffades några f. d. riksdagsmän, hvilka i denna egenskap gjorde anspråk på att vara ytterst sparsamma med statens medel, n.b. då det ej gällde att befordra deras lokalintressen. Till den komiska sidan af denna revision torde för öfrigt böra räknas att statsrevisorn från Kalmar, hr Ljunggren, af ordföranden begärde och erhöll ett skriftligt tjenstgöringsbevis, hvari hr Ljunggrens flit och :grundliga kunskaper vitsordades, allt till kalmarboarnes stora förvåning. En mera nitisk sakförare än häradshöfd. 0. A. Beckman torde Sverige icke hafva att uppvisa. Ni erinrar er säkert huru stor energi han utvecklat för att i rättsväg tå rederiet för ångf. Skåne förpligtadt att godtgöra törlusten af danska ångt. Cimbria, som i Oktober 1858 i Öresund påseglades af Skåne, men att anspråket i alla instanserna ogillades på den grund, att Cimbrias lanternor, enligt 7 vittnens intyg, väl brunnit klart, men dock icke ansetts ha lyst författningsenligt, hvarigenom Skånes befälhafvare ansågs icke ha kunnat upptäcka det mötande fartyget förrän två minuter före sammanstötningen. Sedan högsta domstolen sålunda afgjort målet, intraffade att hr Beckman med tillhjelp af eftertankan och förhållanderna gjorde två vigvga upptäckter, neml. dels att, då mellan tvenno ljuskällor törefinnes dimma lägrad, den ena ljuskällan närmare än den andra, man från Jenna senare kan varseblifva den förra, utan att derifrån se den andra, och dels att tvenne hvarandra i mörkret mötande ängfartyg alldeles icke behöfva en tid af två minuter från hvarandras varseblifvande, för att med en styrning efter törsattningarnes föreskrifter undså sammanstötning, utan att en tid af 10 å15, högst 30 sekunder är dertill mer än tillräcklig. På grund af dessa upptäckter, af hvilka den först anförda hvilar på en sinnrik iakttagelse, gjord af hr Beckman, begärde han resning af målet för ny bevisnings förebringande och vetenskapsakademiens hörande öfver den vetenskapliga delen i hans upptäckt om ljuskällors lysande; han förevisade för akademiens delegerade den sinnrikt konstruerade, men ganska enkla apparaten, hvilken bekräftade hans upptäckt, och han har med anledning häraf erhållit ett utlåtande, som föranledt honom att för andra gången begära resning i målet, en tilldragelse, som, enligt hvad iag ertarit, aldrig tilltörne egt rum inom vår lagskipning. Utan tvifvel förfor högsta domstolen obetänksamt då vetenskapsakademiens utlåtande icke infordrades med anledning af hr Beckmans första resningsansökan. Nu kan den yrkade åtgärden ej skäligen ogillas, och i så fall har hr Beckman redan vunnit en seger, itven om den icke skulle inverka på frågans slutliga utgång. På tal om celebra rättegångar kan jag omnämna en annan dylik, som nyss blifvit anhängig vid härvarande rådhusrätt. Då på 1850-talet fabriksbolaget Tillander IIammar gjorde konkurs och afträdde bland annat Bergsunds mekaniska verkstad, beslöto borgenärerna att verkstaden skulle sortgå (emedan nämnde bolag åtagit sig flera arbeten, som voro ofullbordade) tills försäljning kunde ske. Fölidan deraf hlaf amallartid att harganararna