Göteborgsposten – 14 november 1866, sida 1

— Han har fallit eller blifvit kastad utför klipporna vid kapellet. Det är blott föga tvifvel om att han är död. Herbert Dane hade vridit i hop ett stycke papper och stack det in i kaminen för att åter tända gasen. Han släppte det nu ur handen och vände sitt om en sorglig öfverraskning vittnande ansigte, på hvilket eldskenet lekte, mot de besökande. De anmärkte huru blek han blef. — Fallit utför klipporna! yttrade han. När? Huru? Huru kom detta till? Jag har väntat honom här sedan klockan nio. De berättade allt hvad de visste och bådo honom att meddela lord Dane nyheten. Herbert Dane tycktes icke vilja fullgöra denna begäran. Han ville heldre gå hundra mil än att göra det, sade han. Han hade på senare tider icke varit i gunst på slottet, och hans onkel kunde känna underrätte!sen djupare om den komme från honom än från nägon annan. Han ville gå med dem och vara till deras hjelp, men han ville icke vara den som hufvudsakligen förde ordet. Det föreföll honom som ett mycket rysligt tillägg i den förut grymma nyheten, att kroppen skulle ha blifvit bortförd af hafvet: Harry hade kanhända ej varit död. — Kustvakten var i sanning en narr, sade han med eftertryck. Han borde ha gått uppför trapporna och fått hjelp på slottet. Hvilken af dem var det? — Mitchel, svarade mr Wild. Jag sade detsamma. Det var högst bedröfllgt att det skulle vara Mitchel. Ingen af de andra kustvakterna skulle ha tappat hufvudet på detta sätt. — Att tänka sig det han skulle svimma