Göteborgsposten – 14 november 1866, sida 1

och vara ur stånd att tala tills det var för sent! fortfor läkaren förbittrad. Herbert Dane kastade håret ur pannan. Han lutade hufvudet i handen och stödde armbågen mot spiseln. — Säger Nitchel, att han kunde urskilja hvem den andre var, som stred med Harry — med kapten Dane? frågade han. — Det är tydligt nog! utropade advokaten innan mr Wild hann att svara. Hvem skulla det kunna vara annat än den afskedade betjenten, Ravensbird? — Ah! utropade Herbert Dane, och en rodnad flög öfver hans bleka anlete. Jag sade Harry, då jag mötte honom i eftermiddags att han borde akta sig för den mannen, -— ehuru min varning då var uttalad lika mycket på skämt som på allvar, tillade han i drömmande ton. — Vi förlora tiden, mr Herbert, yttrade doktorn. Om vi, ej besöka lord Dane genast, kan han få höra om det utan att bli förberedd, och detta skulle icke vara önskvärdt. Dessutom är det redan sent. — Men vill ni icke förtära något först? De afslogo bjudningen och Herbert Dane följde dem genom rummet, tagande sin hatt i den lilla förstugan, då han passerade den. Tjenaren öppnade dörren. — Skall jag be kapten Dane vänta då han kommer? frågade karlen. — Kapten Dane? upprepade Herbert mekaniskt, seende på tjenaren liksom förvirrad. — Nej. Den förste person de råkade på slottet var Bruff. Lord Dane var i matsalen, hvarest han på senare tiden