Göteborgsposten – 13 november 1866, sida 2

— Stendöd, sir. Det var just detta som skrämde mig så. Hvad var som sagdt att göra? De kunde väl fråga det! Utan vidare dröjsmål begåfvo de sig alla, undantagande Mitchel och en person som staunade qvar för att se till honom, till platsen för olyckshändelsen. De gingo ötre vägen, ty stranden visste de vara omöjlig att passera tillfölje af tloden, som nu redan stigit högt. Då de hunnit till klipporna utanför kapellet sågo de nedåt. Flodvattnet var nära vid sin fulla höjd och stranden betäckt deraf. Icke ett spår hvarken på ena sidan eller den andra kunde ses af tilldragelsen, sådan den af Mitchel beskrifvits och det var knappast något annat att antaga än att den döda kroppen blifvit förd ut till sjös. De tillfredsställde sin nyfikenhet genom att blicka ned på vågorna, som skimrade så klara i månskenet, och öfverlade derunder om hvad som borde blifva deras nästa åtgärd. Nägon måste meddela den sorgliga nyheten åt lord Dane, och läkaren samt advokaten, såsom de mest passande, åtogo sig uppdraget. — Jag tycker icke om att göra det, utbröt doktorn plötsligt, då de gingo öfver gräsplanen och sågo slottet med dess ljus framför sig. — Harry Dane var visserligen icke favoritsonen, men — han var likväl en son.