Göteborgsposten – 13 november 1866, sida 2

mente C. A. Pettersson samt ynglingen S. W. Engström fingo i Thorsdags infor öfverståthållare-embetets kansli emottaga de belöningsmedaljer i silfver af åttonde storleken, med omskrift ofar berömliga gerningar, som K. M:t tilldelat dem för den osparda möda samt sjelfuppoffrande mod och verksamhet de ådagalagt vid olyckshändelsen vid katolska kyrktornets instörtande d. 23 sistl. Maj. — Balettpersonalen vid kongl. stora teatern lät i Fredags genom mi-ll Forssberg samt hrr Sjöblom, Sablberg och C. M. Stenqvist till balettmästaren Theodor Martin på dennes namnsdag öfverlemna ett par väl arbetade silfverljusstakar, till hvilken skänk medel samlats inom balettkåren. — Om Molieres Sganarelle eller Svartsjuka i otid på Kongl. dram. teatern yttrar P.-T.: ÅHr Lagerqvist såsom innehalvaro af titelrollen förnekade icke heller här sin förmåga af individualisering och blef, som sig borde, styckets hutvudfigur, hvars strid mellan begäret att hämnas på sin hustrus förmenta älskare och sin inneboende feghet fört. skildrat. Karaktersskildringen af de öfriga personerna är mera underordnad, ehuru icke utan sina fina drag; intrigen, för vår tids begrepp litet töråldrad, invecklas genom ömsesidiga misstag och eirnrar om Moliöres studium af de spanska komedierna. M:ll Ringvall visade i Celies person goda dramatiska anlag, som förtjena uppmuntran. Öfversättningen är flytande och ledig, som man kan vänta af en skicklig versifikatör som hr Wallmark. Att fullständigt kunna återgitva Molieres mästerliga versfsorm är i alla fall omsjligt. — Angående ställningar och förhållanden vid Kongl. teatrarne skrifver Norrköpings Tidningars Stockholms-korrespondent: Efter samstäkmmande omdömen från åtskilliga håll lärer den pekuniära ställningen vid Kongl. teatrarne icke vara den bästa, antingen till följd af eller till trots tor de höjda entrepriserna. Den i Posttidningen offentliggjorda beräkningen öfver inkomsterna under spelåret till d. 1 Nov. visar omkring 111,00v rdr mot c:a 90,000 rdr förl. år, men man har glömt eller låtsat glömma att denna tillökning kommer från sommarmånaderna i år, då naturligtvis de resande och expositionsbesökande måste öka recetten, och att Oktober månads inkomst i fjor, med lägre inträdespriser, var omkring 8,000 rdr större än i år. Det ser ut som en tanke, att man nu icke såsom förut skett jemfört den sist förflutna månadens intägt med samma månads näst föregående år. Emellertid betyder detta uppräknande på riksdaler och öre af teater-intraderna ingenting, då man icke får veta det ringaste om utgifterna. Men en ledning för den föreställningen att de måste varit ganska stora har man i förre teaterdirektören baron Stedingks och älven den nuvarandes eget tillkännagifvande, att entrpriserna måst förhöjas för att betäcka omkostnaderna för ersättningar särdeles åt artisterna vid den lyriska scenen. Efter all sannolikhet bar således ryktet rätt, att balansen fortfarande ökats, men ej minskat. Det värsta är, att publiken ej mera synes ha samma begär att besöka teatern, hvilket gjorde utansidan af baron Stediogks förvaltning så lysande. Halfva, tredjedels, ja knappt fjerdedels hus höra nu ingalunda till sällsyntheterna och ingenting pikant finnes att vänta, särdeles hvad dramatiska scenen angår, som kan ge anledning tro på en förändring till det bättre. Shakespeares Coriolanus bar, trots br Josephsons hocus pocus med originalet, icke lyckats att hålla sig uppe, utav kan nu anses nerlagd. Hertig Job är den nstkommande större dramatiska nyheten, som står på repertoiren, men att döma af det fransyska originalet fordras det antingen en Jobs tålsmod hos publiken eller utomordentliga talanger hos de spolande för att stycket skall göra lycka hos oss. Konjunkturerna äro dåliga ej mindre för teatern än för dess chef, som, fastån en bildad och human person, ingalunda den råa knekt som ryktet gjort honom till, likväl ej besitter de egenskaper, som fordras af en gud och en teaterdirektör: att kunna göra underverk. Ett vackert karaktersdrag af hofmarskalken Edholm kunna vi ej neka oss nöjet anföra: En herre (vi kalla honom X), känd för sin ovanligt stora tanke om sin egen lilla förmåga, tog sig en afton före att på ett ganska ohylsadt sätt tillsäga skådespelerskan m:ll S. att hon icke fick uppehålla sig mellan kul esserna, då hon icke för aftonen skulle utföra någon roll. Han begagnade sig högljudt af så grofva uttryck, att m:ll S. ansåg sig böra anmäla saken för hofmarskalken E., som uppkallade till sig hr X. samtidigt ined mill S. Jag får erinra hr X., yttrade hofmarskalken, att om man vill beherrska andra, måste man först kunna beherrska sig sjelf — och jag förmodar herr X. ångrar sin öfverilning och ber m:ll S. om ursäkt. Jag kan icke säga att jag ängrar, svarade spotskt br X. I sådant fall, afbrot hofmarskalken, är det jag som på egna och alla herrarnes vägnar får be m:ll S. om ursäkt för hvad som passerat Man hoppas inom teatern att denna tillrättavisning något skall stäfja osvormodet hos hr X — En kännbar förlust för den dramatiska scenen är, att fru Hvasser, dels al egen sjuklighet och dels af sin man hofkamrer Hvassers en tid högst betänkliga helsotillstånd, icke på länge kunnat uppträda på teatern, Lyckligtvis lärer för närvarande hr Hvasser vara så pass återställd, att han för sin hjertsjukdom, en slags förlamning, tros kunna bli i stånd att på våren resa ut till Ems, för att söka bot. Från Utlandet.