Göteborgsposten – 12 november 1866, sida 1

Det var en af dessa stolar. hvilka utgöra en hjelplös invalids tröst, i det de sätta honom i ständ att flytta sig från en del af rummet till en annan. Bruff öppnade dubbeldörrarne, och lord Dane kom ut i salen samt lät sin stol stanna framför Adelaide. Hysteriska anfall äro ej så oöfvervinneliga som somliga personer tro, och åsynen at lord Dane afbröt de nu ifrågavarande. Men Adelaide darrade i hela kroppen liksom i ett anfall af frossa, och hennes ansigte var blekt som döden. — Hvad betyder allt detta, Adelaide? frågade lorden. Har ni blifvit skrämd? Hvad är det? — tillade han skarpt, vändande sig till sin hustru, ty Adelaide slog plötsligt händerna för sitt ansigte liksom vägrande att svara. — Bruff säger att hon var ute på kullarna och kom skrikande hem igen. Jag förstår det icke. — Jag icke heller, svarade lady Dane. Det är sannt att hon var ute, ty jag såg och hörde henne. Hon måtte ha blifvit på något sätt skrämd. — Men hvad gjorde hon ute? — Det är just hvad som ej är bekant. Då jog somnade efter middagen satt hon och läste i salongen. Det tycktes mig, att e dast fem minuter hade förflutit då hon kom tillbaka, skrikande på det sätt ni hört. Jag har frågat henne tio gånger hvad som förde henne ut, men hon svarar ej. Äfven lady Dane var ond. Hon ansåg att den unga ladyn kunde svara ifall hon ville. Lord Dane, lika kolerisk som någonsin hans andra son och ovan vid motsägelse, förde sin stol närmare och lade sin hand på hennes skul