Göteborgsposten – 12 november 1866, sida 1

—— —— — . 2 konstitutjoner. Såsom annorstädes, trängde sig äfven här nationalitetsprincipen fram, och Preussen, som redan då lurade på att tillkansa sig ledningen af Tysklands angelägenI heter, skyndade att efterkomma folkets önski Å ningar, hvilket ville att tyskarne i Elbehertigdömena skulle understödjas. Preussen var endast alltför villigt att ötvertaga rollen, för satt leda tyskarnes uppmärksamhet utåt, hvarigenom de inre reformerna kunde uppskjutas. Fredrik Wilhelm IV dröjde ej heller länge med att bryta sitt högtidligt afgifna löfte om författningen. Flera klarsynta liberala i Tyskland voro också emot detta krig, emedan det var liktydigt med ett försök att undertrycka sen uppblonstrande solkstyrelse i Danmark, hvilken de sjelfva för egen del önskade sig i det stora fäderneslandet. Det nyväckta nationala elemantet i Danmark kände instinktmessigt, att här gällde det sdess nyvunna frihet och sjelsstyrelse, hvarför I det ock frimodigt och med den kratt, som den nationala hänförelsen alltid medför, ställde sig beredt till kamp. I Sverige-Norge hade man vaknat till besinning af, att den inre schismen mellan de resp. skandinaviska länderna var olycksbringande, dödande. Den ernådda friheten helsades med jubel, såsom en inledning till Danmarks skandinaviska pånyttfödelse, och då slutligen kriget uppstod mellan det tyska och nationala elementet i Danmarks gränsland, kände den skandinaviska halföns båda folk sig som ett med den danska nationaliteten — så att svensk-norska regeringen till och med ansåg sig böra med vapen i hand understödja broderlandet i dess kamp. Tvisten blef bilagd genom Rysslands inflytande dels på Preussen, hvilket det varnade för en kamp med ett förenadt Skandinavien, som endast skulle ännu mera öka de nordiska folkens blodsband och afla ett enigt Norden — dels på vår regering, som det hotade, om hon ej så mycket som möjligt undvek hvarje öppen konflikt med de tyska trupperna. Det låg i Rysslands intresse både att hålla tvistefrågan i Elbehertigdömena och den skandinaviska frågan olösta ... det lyckades alltför väl att genomdritva sin vilja. För Skandinavien var ett gynnsamt tillfälle förloradt. Fredrik Wilhelm IV i Preussen svek, som sagdt, sitt löfte om utvidgad frihet för sitt folk. Reaktionen kom der åter till välde, likasom i Danmark, der den på Rysslands inrådan sökte befästa helstaten, hvarigenom den östra kolossen kunde bibehålla tvisten mellan det danska och tyska elementet samt motverka det nationala elementets ötvervigt i sjelfva Danmark. Det nationala partiet derstädes kämpade manliga, för att få bort de reaktionäras makt och dermed utåt äfven helstatsidåen. Då ändtligen ett förmedlingssystem kom till rodret i Köpenhamn, ansträngde man sig ifrigt att få Holstein skildt från Slesvig och det öfriga Danmark. Preussen var kändt för att öppet gå Rysslands ärenden. Egen säkerhet gjorde det derför nödigt, att söka förhindra det absolutistiska Preussen från att tränga in på Slesvigs område, emedan derigenom Kiels ypperliga hamn skulle komma i dess våld, hvaremot denna hamn skulle vara, äfven såsom preussisk, gagnlös för Preussen på grund at sitt läge, om hela Slesvig förblefve i Danmarks händer. Det enklaste afseende vid faran för det skandinaviska Norden att få i Östersjön emot sig en nyuppständande sjomakt, så länge Preussen förblef reaktionärt och allieradt med Ryssland, gjorde, att en hvar, som älskade ett fritt och sjelfständigt Skandinavien, sökte så länge som möjligt fasthålla vid . Danmarks rätt till hela Slesvig. De s. k. skandinaviska organerna här i landet förläktade äfven på anförda skäl denna sats gentemot dem, som ville, att Slesvig genast skulle delas, för undvikande af satridigheter emot Tyskland, emedan, sade de senare, vi i Nordtyskland alltid skulle ha vår natur