Göteborgsposten – 12 november 1866, sida 1

lady Dane. Unga damer bruka ej springa ut ensamma här i landet, Adelaide, huru klar månen också må vara. Adelaide aktade ej på förebråelsen; hvad hon deremot fästade sig vid var lord Danes genomträngande blick. Hane skarpa ögon voro alltjemt fästade vid hennes ansigte. — Ni har ej sagt oss hvad som skrämde er, yttrade han lugnt. — Och jag vet ej hvad som skrämde mig; jag vet det verkligen icke, onkel. Jag var så enfaldig att jag ville göra mig djorf nog och springa igenom kapellvuinerna, men knappt hade jag kommit dit in förrän en förfärlig fruktan kom öfver mig och jag sprang skrikande hem. Jag kunde ej ha låtit bli att skrika om det gällt mitt lif. — Stackars barn! sade lady Dane medlidsamt. — Jag fruktar för ruinerna äfven vid dagsljus, återtog hon med en rysning; och nattetid tyckas de mig fulla af spöken. Åh, tant! jag skall aldrig springa ut ensam igen. Lord Dane kände sig icke öfvertygad. Hvad spöken beträffade hade han hittills trott att den unga damen var lika litet tillgänglig för dylik fruktan som han sjelf var. — Adelaide, yttrade han allvarsamt, var det något annat som förskräckte er? Var det ingen som nalkades er vid ruinerna? — Nej, alldeles ingen, svarade hon; ingen såg mig eller visste att jag var der. Det brukar aldrig gå någon dit om aftnarne. — Gick då en arg tjur lös på dem? utropade mylord i ett anfall af vrede. Ingenting mindre än ett ra