Göteborgsposten – 12 november 1866, sida 1

stör det framhållas att skandinaverna äro en I nationalitet, som åberopar sig på den nya rätten och vill bereda sig på att en gång, som nöden så fordrar, gripa till vapen för sdensamma. Våra motståndare återigen, som visserligen ej kunna förneka den nya rättens sulllvaro och ej heller den skandinaviska nationalitetens rätt till sin rätt, äro dock sinnade att ej hålla strängt uppå denna. Detta är den betydelsefulla skillnaden, men ej kunna de skandinaviska organerna i detta afseende påstås icke hafva politisk moralitet. Sedan Danmarks olyckor visat, huru föga man kan lita på fördrag och löften, då ej enskild fördel förenar sig med dessa, älåg det oss litet hvar i Norden att söka åstadkomma ett forsvarstillstånd, hvilket kunde värna om vår rätt. Våra motståndare anslöto sig i detta alseende till oss och söka lika ifrigt som vi åstadkomma en tidsenlig armeorganisation som beväpning. Men de skandinaviska organerna önska att denna organisering at våra försvarskrafter må ske i full ötverensstämmelse med de båda andra brödrarikenas, alldenstund vårt törsvar skall omfatta den skandinaviska nationaliteten och ej blott vissa delar derat. Detta ärende förhandlas vid den nuvarande avensknorska unionskomitöen, och skandinaverna i Norge strätva ifrigt efter att ställa nödvändigheten häraf klar tör den stora allmänheten i Norge. Våra motståndare kunna och våga icke uttala sig häremot. Men då vi säga att detta ordnande af ett gemensamt försvar bör åtven omfatta Danmark, ettdera skrika de direkt emot eller vilja de förflytta detta mål långt bortäi fjerran. De förra äro ärligast. I den tanken, att Preussen, som har att välja mellan en anslutning till Vestern och dermed följande frisinnad och sannt kon-titutionel politik, med aktning för folkens Jeltbestämmelse, och Ryssland med absolutisw, junkervälde och folkförtryck, hafva de skandinaviska organerna, i likhet med bade transka, italienska, engelska och tyska samtida, uttalat sin önskan. att Preussen måtte välja det forra alternativet, framhåilande buru som häri skulle ligga en borgen för bitterhetens upphörande mellan de tyska och skandinaviska tvlkelementerna. De antydde, att Preussen, geuom att följa sitt i pragerfreden atgifna lötte i hänsyn till den skandinaviska nationaliteten i Slesvig, skulle kunna åt denna gitva en stark lyftning och bereda möjligheten för ett enigt Norden, hvars allians i bohotvets stund kunde vara af värde, om Preussen, efter att hafva i den kontinentala politiken anslutit sig till Vestern och folkfriheten, skulle angående suprematien i Östersjön komma i kamp med Ryssland. Då en alliana mellan Preussen och Vestern nåste förutsätta folkfrihetens rätt till utveckling ven inom Tyskland, var det till det liberala Tyskland de skandinaviska organerna ville ett närmande. Med ett ord, de hafva ställt sig på den allmänna europeiska folkfrihetens sida gentemot despotismen ... det är deras politiska moral. Valet ligger i Preussens hand. Föredraser det att fortfarande gå hand i hand med Ryssland, ställer det sig fientligt mot folktriheten och således äfven mot den skandinaviska nationaliteten, som för sitt eget bestånds skull ej får skilja sig från det öfriga liberala Huropa. Kunde Sverige ock väpna sig som on igelkott, skulle det likväl en dag, öfvervifvet af dem det svikit, krossas under ötvermakten och med Sverige äfven den skandinaviska nationaliteten. Att de skandinaviska organerna allvarligt och med kraft framhållit detta för den stora dlmänheten, det betraktas som en brottslig igitation, att de förordat det Preussen göres inderkunnigt på diplomatisk väg om Skandinaviens uppfattning af dessa förhållanden, det sallas kryperi för segraren, bristande politisk noral. Det skulle vara bättre att, såsom våra notståndare säga, tiga at rädsla för Ryssland ch ej ens uttala Polens namn, liksom om Ryssland skulle sväfva i tvifvelsmål om svenska folkets tankar härutinnan. Vi böra ej reta Ryssland! ropar man. Vi utmana Cj3 — — — ——