Göteborgsposten – 12 november 1866, sida 1

— . —— lige bundsförvandt mot Ryssland. Till denn: sista åsigt anslöto vi oss äfven upprepade gån ger, dock under den uttryckliga förutsättning att till grund för detta bundsförvandtskaj skulle ligga ett fritt Nordtyskland, öfverty gade som vi voro att, då tyska folket verkli gen sjelft ernått frihet, detsamma skulle le das af ädlare instinkter, än att inkräkta på er svagare, sjeltständig grannes område. Kom så den beklagansvärda katastrofer med Polen, då Preussen, i stället för att an. sluta sig till Frankrike och bidraga till upp. rättandet af ett sjelfständigt Polen med Rysslands undanträngande, valde den föga hedrande befattningen att agera som detta Rysslands bödelsdräng och med mördande kartescheld emottaga de för rysk ötvermakt tlyktande polska hoparne. Ett sådant handlingssätt å Preussens sida visade väl på det mest slående sätt, att de, som innehade makten i detta land, voro nära fastkedjade vid Ryssland och absolutismen. hvarå regeringens råa uppförande mot folkets egna representanter lemnade ytterligare vittnesbörd. En af våra motståndare rubricerade åfven den preussiska politiken flera gånger såsom skojarepolltik, ett uttryck som man måhända nu tvekar om att vilja erkänna. De skandinaviska organerna insågo nödvändigheten af att söka få Holstein så fort som möjligt afskildt från Danmark, och pådrefvo derför de resp. regeringarne att strätva i denna riktning, hvilket de äfven gjorde — men Försynen gaf ett hårdt slag åt de skandinaviska nationalitetssträfvandena, genom att afklippa Fredrik VII:s litstråd. Nyss förut Rysslands bundsförvandt mot Polen, rusade Preussen, släpande det blinda Österrike med. sig, hän mot Danmark. Det gällde återigen den skandinaviska nationaliteten. Vännerna af ett enigt Norden ville en gemensam kamp för nationalitetsprincipen, det moderna samfundets princip — det var deras politiska moral, öfver hvilken de resp. ländernas kinesor förgrufvade sig med sina påfogelstjädrar. Men England svek sin pligt, och diplomatien med sitt elastiska samvete tillät Danmarks sönderstyckande. Våra motståndare hafva ofta åberopat Sverige-Norges representationer, såsom stöd för deras sats, att den skandinaviska haltöns bofolkning ej fann sig nog intresserad at att ingå i kampen. Vi erinra om de med representationernas bifall (i Sverige på ständernas uppmaning) vidtagna rustningarne vid denna tid och den lifliga sympati, med hvilken man följde striden på den kimbriska haltön. Hade vära förhållanden efter dessa sorgliga tilldragelser varit normala, skulle det varit ett oting att stillatigande åse den utrikesminister sitta qvar på taburetten, som först ledt förbundsunderhandlingarne med Danmark nära sitt slut, mon i det algörande ögonblicket med sällsynt diplomatisk köld drog sig tillbaka. Men vår stora fråga om representationsreformen förelåg, och ministeren hade låtit tydligt törstå, att den ansåg sig solidarisk. Ehuru de skandinaviska organerna framhöllo det moraliska ansvaret i att under under timade förhållanden genom utrikesministerns bibehållande gifva ett slags bekräftelse åt det riktiga i hans handlingssätt, understöddes de ej häri. För reformens skull ville man ej bryta ministeren. Sedan Österrike så snart fått sota för sitt politiska missgrepp att, sjelft en fördragens stat, nedbryta en mindre like, och Preussen örbundit sig, på Frankrikes högt uttalade önskan, att genom befolkningens hörande i Nordslesvig låta den skandinaviska nationaliteten derstädes vederfaras dess rätt, hafva le skandinaviska organerna oaflåtligt haft sina gon riktade derpå. Deras politiska moral nar varit, att då tidehvarfvets lösen är nationalitetsideen, då Preussen sjelf åberopat sig vå samma id i Tyskland och äfven undertödt dess seger uti Italien, måste det göra letsamma uppe i Slesvig. Dess dröjsmål på lenna kant kan härleda sig at flera orsaker, nen ju längre det dröjer, desto tydligare bör