Göteborgsposten – 12 november 1866, sida 1

dra. Nägra af tjenarne stodo bredvid, men han tänkte ej på dem. — Hör på nu, Adelaide, detta duger icke. Jag önskar veta hvad som händt, och jag skall veta det. Hvad föranledde er att gå ut? — Jag vet icke, svarade hon, synbarligen darrande i sin häftiga rorelse. — Men ni måste veta det; ni gick icke ut i sömne? heller. Adelaide, förstå mig! — jag frågar för att få svar: Gick ni ut för att möta någon? fortfor han i det en misstanka for igenom hans hufvud. — Ack, nej, nej; det gjorde jag verkligen icke; nej, nej, lord Dane, svarade hon med en som det tycktes mycket onödig häftighet. — Jag trodde att ni möjligen gått ut i förväntan att möta Harry eller i sällskap med honom. Det hade varit mycket dåraktigt af er båda om ni det gjort, då ni kunna gå ut så mycket ni behaga medan det är ljust. Men Harry begaf sig ombord på jakten förmodar jag. Nå, fram uu med er förklaring, Adelaide. — Jag vill säga sanningen, yttrade hon med en ström af mera tysta tårar. Jag stod vid fönstret sedan tant insomnat och såg ut i den herrliga qvällen. Jag har aldrig sett en mera skön afton, och det kom i mitt hufvud, att jag skulle springa öfver till höjderna och tillbaka igen. Jag tog på mig min gråa kuppa och gick. Jag menade intet ondt. — Och ett mycket dumt streck var det! inflickade