Göteborgsposten – 9 november 1866, sida 1

3 öre. — Tidningens Byrå är i huset N:o 5 v — mr — —ä—6Gs— utförselhamnen, äro färfärdigade ar jern och drifvas af kol; likaledes ångbåtarne som till England föra bomullen och utföra garnet; omkostnaderna för transporter, som utgöra en mycket betydlig faktor vid de stora fabrikerna, skulle derföre förökas betydligt, så väl medelbart som omedelbart genom en förhöjning af kolpriserna. En fördubbling af dessa priser från 5 till 10 sh. kan sättas liktydigt med en ökning af ett par tusen Å årligen i drittomkostnaderna vid ett större bomullsspinneri. Det vill säga: en hvar fabrikant skulle i jemförelse med andra länder och i jemförelse med nuvarande förhållanden se sig pålagd en börda af inemot 2,000 2 årligen och måste derföre öka priset på sina varor i ett motsvarande förhållande. Huru länge skall det vara honom möjligt att hålla jemna steg med sina konkurrenter under dessa kinkiga förhållanden, eller rättare sagdt då hans närvarande gynnande förhållanden upphöra? Och huru länge skola väl kolen kunna levereras ens till 10 sh. pr ton? Och dessutom bör man erinra sig att stillestånd i kolförbrukningen, d. v. 8. uppskof med den tidpunkt, då England alldeles icke mera skall kunna producera kol, blott kan framkallas af en prisförhöjning, och att i det ögonblick denna inträder, är dess relativa industriela öfverlägsenhet redan i försall. Engelsmännen vilja undgå att deras kolförräd skall upprymmas på den korta tidrymden af ott århundrade; men detta skall blott bli möjligt, ifall de förbruka mindre, och att förbruka mindre vill säga att producera mindre jern, att uttöra mindre qvantiteter ylle-och bomullsväfnader, att använda tärre skepp, underhålla en mindre befolkning, upphöra med framstegen och träda ut ur en tidigare gynnande ställning. England kan visst sörja för att dess kol hålla ut ännu i tusen år i stället för hundra och reducera den oundvikliga prisförhöjningen till något obetydligt; men det kan det blott om det står stilla, och att stå stilla i vår tid är detsamma som att låta andra nationer löpa förbi en, att låta hela den årliga förökningen i folkmängden utvandra, att blifva jemförelsevis, om icke positivt, fattigare och svagare. Och teorien synes icke erbjuda något medel att förebygga detta resultat, praktiken icke något till att modifiera det. Man kan alltid spara, heter det i afseende på kolförbrukningen, men för det första äro de större besparingar, som förnuftigtvis skulle kunna införas, redan införda. Vid jernberedningen användes två tredjedelar mindre kol än förr och till ångmaskinernas drift blott hälften så mycket. Dernäst är det blott genom en prisförhöjning som ett dylikt sparsamhetssystem skall kunna genomtöras, och just denna prisförhöjning är beviset på och måttet för faran. Låt bli att utföra kol, ropar man, så skolen j kunna skona ert förråd. Men detta medel kan icke användas, äfven om det vore klokt eller i ötverensstämmelse med Englands handelspolitik, utan att bringa hälften af dess skeppsfart i förvirring, enär den skulle beröfvas hälften af dess barlast och frakter, och äfven då skulle det onda knappt blifva mildradt. Hvarför?, fråga andra, skall icke England, då dess egna förråd äro uttömda, kunna införa kol från andra länder, som ännu äro rika på fossila brännämnen, och således ersätta sin brist? Heltenkelt emedan kolen i förhållande till sitt värde ir den mest skrymmande af alla handelsoch industriartiklar, och att det just är den omständigheten att England har dem för handen, att det har dem i ötverflöd, billigt och utan ransportkostnader, som skaffat det dess indutriella öfverlägsenhet. Med kol från Amerika, med kol till det pris de då skulle kosta,