Göteborgsposten – 9 november 1866, sida 1

hon följde honom utom porten och stod der tills han var ur sigte. Herbert Dane satt ännu grensle öfver grinden, nära nog trött, såsom man måste förmoda, vid att piska sina stöflar och ben. Mr Ravensbirds uppträdande med ett så synnerligt ursinnigt uttryck i ansigtet var ett välkommet afbrott. — Hollah, Ravensbird! Hvad är på färde? Mannen stannade då han svarade, såg den frågande rakt i ansigtet och yttrade med eftertryck på hvarje ord. — Jag har blifvit sparkad ur slottet, sir! — Sparkad ur slottet! upprepade Herbert Dane förvånad. Af hvem? — Icke af dess herre heller? tillade han med ett försök till skämt. — Jag har skymfligt blifvit stött ut ur slottet och ur min långa tjenst; sparkad utför trapporna i åsynen af lady Dane och domestikerna, upprepade Ravensbird. Den som gjorde det var min herre. Men låt honom akta sig, ty jag svär, att jag skall bli hämnad. Det finnes förolämpningar, sir, som blott vedergällning kan utplåna. Detta är en af dem. — Och hvarför skedde allt detta? På hvad sätt stötte ni honom? återtog den undrande Herbert. — Jag ville göra honom en tjenst; och mina vänskapliga ord — vänskapliga hade jag afsett dem att vara — upptogos på motsatt sätt. Jag upprepar det, låt honom akta sig! Ravensbird gick vidare utan att vänta på något svar.