Göteborgsposten – 7 november 1866, sida 1

vbtCU0 —— Lindborg, hvars åsigter dock voro än mera coklara, hvaremot alla fyra täflade om företrädet i anspråksfull ofelbarhet. De gendrefvos med stor sakkännedom af prof. Wistrand och notarien Ljungberg. Mot sjeltva organisationen tror jag dock att åtskilligt skulle kunna anmärkas. Sparkassan är byggd på samma grunder som de n. v. sparbankerna. Om den förra skulle så kunna konstrueras, att hvarje insättare i denna fick efter sin insats andel i kassans räntevinst, så togs derigenom ett törsteg fram för sparbankerna, der årsvinsten, sedan räntorna blifvit godtgjorda, tillfaller reservfonden och disponeras af de s. k. principalerna; men att uttänka en rättvis och fullt betryggande grund för berörde rantevinsts fördelving på insättarne, är onekligen förknippadt med stora svårigheter och nära nog omöjligt. Man måste såsom sannolikt antaga, att ett ganska stort antal insättare aldrig uppnå det belopp, som erfordras för att bli delegare i folkbanken; för dem är det alldeles likgiltigt om deras besparingar insättas i sparkassan eller sparbanken, men insättas medlen i sparkassan, så utgöra de en del af den fond hvarmed folkbankens lånerörelse bedrifves, utan att insättarne i den förra få andel i den vinst, som den senare lemnar. Om solkbanken skall uppfylla sitt ändamål att för insättarne och delegarne bereda tillgång på tförlagseller rörelsekapital, så fordras såsom ett oeftergifligt vilkor, såvida banken skall ega bestånd, att låntagarne prestera fullt betryggande säkerhet. Men huru skall den åstadkommas annorlunda än medelst borgen eller genom vexel? I begge fallen utsättes låntagaren för den stora risken, att till återtjenst sjelf gå i borgen eller bli acceptant. Den egentliga säkerheten, som en arbetare eller handtverkare borde hafva, vore hans verktyg, hans rudimaterier och det arbete, som han har förhänder, och med hvilket senare han antagligen, när det blir försålt, skall betala det i tolkbanken upptagna lånet, ty att den skall kunna förse honom med ett permanent förlagskapital vore en orimlighet att ens fordra. Men i dessa effekter kan folkbanken, enligt våra nu gällande lagar, icke fullt betryggande panträtt. Häri ligger den stora svårigheten för tolkbankens verksamhet. Skall den utsträcka sin länerö else på förbindelser med borgen eller på vexlar, så inlockar den sina kunder på en ytterst betänklig väg, och kan ådraga banken stora törluster. Jag befarar således, att om än folkbanken kan etableras, hvarom jag hyser stora wilvelsmål, blir dess verksamhet ganska obetydlig i den riktning som dess stittare åsyfta, och att de, som nu föreställa sig såsom en lätt sak att åstadkomma rörelseeller förlagskapital sör handtverkarne, skola bli de första, som högljudt klaga deröfver, att solkbanken icke upptyller sin bestämmelse, men utan att medgitva det fordringarne på bankens verksamhet befinnas öfverdrifna. Det belopp, som hypoteksbanken nyligen i tvenne poster indragit, utgjorde en half million thaler. Två hypoteksföreningar — den skånska och Mälareprovinsernas — vägrade att begagva den del at beloppet som dem erbjöds; den förra dels emedan summan ansågs för obetydlig och dels emedan penningetillgången inom provinsen, till följd af den stora spanmålsexporten, ökats. Mälarehypoteksföreningens direktion ansåg penningarne väl dyra. I Östgöta hypoteksförening, som erhöll 170,000 rdr, lära medlen så fördelats, att en enda låntagare tog 150,000 rdr, en åtgärd, som naturligtvis väckt stort missnöje bland de ötriga äånebehöfvande. Riksgäldskontorets läneunderhandling i Frankrike lärer icke ännu medfört önskadt resultat. F. d. statsrådet gretve Henning Hamilton lärer vara utrest såsom underhandaro. Nyligen har en tjenstebefordran skett unler ganska ovanliga förhållanden. För icke ängesedan utnämndes docenten vid Upsala ikademi Sten J. Stenberg till sekreterare i tullstyrelsen, sedan han såsom sekreterare i den