Göteborgsposten – 7 november 1866, sida 1

Karlen såg uppåt. Till en början kunde han ej urskilja hvem som talade. — Kinner ni icke igen mig, Mitchel? Det är dock tillräckligt ljust. Akta er, att ni icke somnar som den stackars Biggs gjorde. — Åh! är det ni mr Ravensbird. Nej, ni; jag skall nog akta mig. Vi tro, att det måtte ha varit just på denna plats som han satte sig ned och gaf vika för sömnlusten. Och vi ha talat temligen öppet oss emellan och sagt att det är en stor dumhet att låta oss gå på detta stycke af stranden. På somliga ställen, borta vid dender udden t. ex., ha vi icke en fotsbredd att gå på! Biggs kan just likagerna ha halkat och drunknat på detta sätt, som fallit i sömn. — Om ni kan få tulltjenstemännen att tro det vara dumheter, skola smugglarne bli er tack skyldiga. — Al.deles icke, ni. De kunde förflytta oss upp på höjderna och der skulle vi icke löpa någon fara. Det finnes icke många smugglare qvar nu för tiden. — Ni måtte vara rädda af er, om ni tro att det är fara der ni befinna er. Ett barn skulle kunna akta sig der. — Om man är på sin vakt beständigt, kunde det kanske låta sig göra; men man är icke alltid uppmärksam pa sig. Ravensbird skrattade. — Nej ni, der har ni orätt. Vi förtära ingenting och våga det icke. Det skulle kunna kosta oss våra platser. Men akta er, mr Ravensbird, luta er icke så långt öfver klipporna? Ni kunde få ett anfall af svindel. (Forts.)