Göteborgsposten – 7 november 1866, sida 1

Article Image
näsan och frågar: men kan det ej ske med vår tids beqväma kommunikationsmedel att göra en titt till Berlin, utan att besöka Tyskland: Ty man afstår ogorna från den tanken att han varit der. Emellertid har oftanämnde baron återigen varit föremål för den allmänna uppmärksamheten, och det är ju ej så illa, när man bor i Smålands urskogar och jagar villebråd dag ut och dag in. Min förmodan att Shakspeares Coriolanus ej skulle bereda teaterkassan inkomst har tyvärr slagit in. Jag känner Stockholmspubliken. Den finare publiken ryser för den store dramaturgens vostädade språk. Fint skall det vara, förstås. Posttidningens teaterreferent fick ock en paroxysm af sårad finkänslighet då bearbetaren af Coriolanustalte om dennes sårade vador. Bearbetaren fick sig en dufning derföre att han ej troget följt Hagbergs öfversättning. Ilar jag icke? Jo hvad jag det har!, svarade bearbetaren, hr Josephson. Jaså, ni vill försvara er! tänkte referenton; en ny skarpare dufning. Ja så djerf är jag, sade hr Josephson och förevisade sin edition at Hagberg-Shakspeare, här står vador ganska riktigt. Jaha, sade Posttidningsreferenten, men i min edition står lår. De gode herrarne hade töljt olika editioner af Hagbergs öfversättning. Coriolanus får nu hafva sina vador i behåll, osårade, låret får i stället sitta emellan af pietet för hrr Shakspeare Hagberg; men den finare publikens känslighet har ytterligare blifvit sårad, och så har man ytterligare ett skäl att sitta hemma vär Coriolanus uppföres. Här lagar sig till en kuriös strid om eganderätten till en tidning. Den store republikanen Carlön — icke att förvexla med den store juristen i Strengnäs — har fallit på det orådet att till det bolag som eger Ny Illustrerad Tidning sälja förlagsrätten till den gamla Illustrerade tidningen, som med årets slut, på grund af detta köp, skulle upphöra. Men hr Carln, som stundom besväras af hallucinationer, har förbisett att han endast till hälften eger förlagsrätten i nämnde tidning och att den andra hälften eges at litograten Meijer, som hvarken medgifvit eller medgifver försäljningen af sin andel. Huru tvisten kommer att slitas, känner jag ej; men hr Meijer är fast besluten att för egen del fortsätta don gamla Illustrerade tidningen, med nya och bättre krafter, hvilket ock i alla händelser är behöfligt, emedan fru Carlns penna, tillföljd at åren och mycket begagnande, blifvit törnött. I Fredags höll handtverksforeningen ett offentligt möte för att diskutera ett förslag till reglemente för en reorganiserad sparbank eller s. k. solkbank., om hvilken inrättning mycket skrifvits i tidningarne och vidlyftigt ordades vid mötet. Af de många talare som uppträdde var det egentligen blott trenne, som hade fullständigt tänkt sig in i frågan, neml. prof. Wistrand, fabrikör Schmiedte (som i första hand gifvit lif åt saken här) och noarien Ljungberg. Några talare pratade rent uppåt väggarne och de öfriga hade mer och mindre fått tag om bakfoten. Dessa voro, såsom vanligen är fallet, de positivaste. Sedan mötet beslutit att en solkbank skulle bildas, bestående af en sparkassa, såsom en förberedelse för de mindre bemedlades inträde i banken, och en egentlig folkbank, uti hvilken hvar och en blef delaktig, då han insatt 50 rdr (utgörande en andel) och man öfvergått till granskningen af detaljbestämmelserna, så öfverraskade kapt. Jul. Mankell de närvarande med ett mycket skarpt anfall mot hela folkbanken, såsom den blifvit föreslagen. Han intog meningen med denna bank skulle vara att bereda handtverkare tillfälle att på korare tid få lån på fördelaktiga vilkor; men nåsot sådant syntes ej till i den föreslagna inättningen, som ej var annat än en vanlig akiebank. Enligt hans uppfattning borde den således blitva en välgörenhetsanstalt, så förlelaktig som möjligt för låntagarne, men säcerheten för längifvarne kom först i andra rvummet. Han sekunderades af skräddaremätarne Ärnell och Roos samt målaromästaren cccAH--M

7 november 1866, sida 1

Thumbnail